Apropå våra rädslor, deras alla nyanser och ansikten och det ganska dåliga rykte de ibland oförtjänt har, men inte alltid förtjänar

Hur förhåller vi oss egentligen till våra rädslor och kan vi bli bättre på att använda vi dom strategiskt, utan att rädslorna använder oss…?

Fruktan, rädslor och ängslighet är inte, tycker jag, enbart av ondo. För en rimligt stor portion behärskade rädslor kan mycket väl vara både vägledande och förebyggande och bli avgörande för hur saker och ting slutar…för själva utgången.

Men rädslor, och särskilt såna som är obefogade, har en otrolig reproduktionsförmåga och kan växa kopiöst om man uppmärksammar dom och matar dom med fantasier, gamla traumaminnen och, genom att då måla “fan på väggen”.

Repetitiva rädslemönster leder så småningom till automatiska reaktioner och kan förstöra livet för en människa. Och rädslor och ett ängsligt sinnelag, med en ständig beredskap för att “det värsta har hänt… ” är inte sällan en arvedel. Som förstås accentueras av att det värsta faktiskt händer… Och det här kan med stor överlevnadskraft gå från generation till generation… och överleva och verka i människor genom både genetisk DNA – uppsättning och inte minst… via miljö – och kulturarv. Det här sambandet såg jag i min mamma när jag växte upp och förstod, men lik förbaskat tog jag över den arvedelen och levde med den länge. Och det påverkade förutsägbart min omgivning mer eller mindre.

Men allt ÄR inte hugget i sten och faktiskt, ska man komma ihåg… det är inte heller våra gener och deras potentialer! För genom att bli medveten om det här, med god hjälp av till exempel… en bra självkännedom och med mycket trygghet och lugnande människor omkring sig, KAN man bryta rädsle -mönster och stoppa gammal invand, plågsam katastrofberedskap! Det är fullt möjligt, för det har jag och många andra gjort! Men en sund rädsla när maggropen säger att den är befogad, det kan verkligen vara detsamma som rena, rama självbevarelsedriften, och DET kan minsann göra skillnad när det behövs!