Ett fängelsestraff är ett ofta nödvändigt sätt att skydda samhället från farliga återfallsförbrytare, men för trasiga dysfunktionella empatistörda personer ibland inte ens ett heltäckande plåster över ett ofta medfött sår i personligheten!

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

I dessa dagar medan det ena uppseendeväckande värmerekordet efter det andra slås ute i Europa och på flera platser i vårt land, så kan jag nästan få lite typ… klaustrofobi – och känner mig som INSTÄNGD när två riktigt kompetenta fläktar nu kämpar på för att hålla en uthärdlig temperatur i vårt vardagsrum och det när det fortfarande är varmare i skuggan i trädgården än här inne, just nu.

Och då far osökt jag in i tankar över de människor som befolkar våra fängelser, och utan att värdera deras gärningar, hur instängda dom  antagligen måsta känna sig. Och jag klurar vidare kring begreppet STRAFF och hur önskvärt långt vi i en modern, progressiv tid egentligen har kommit förbi och bortom… den medeltida definitionen av det?

Det här handlar ju om människor som på olika sätt har begått allvarliga brott, gjort sina medmänniskor väldigt illa och samtidigt liksom spottat på sig själv och sin egen skapelse och ur alla etiska -moraliska aspekter betraktat, sjunkit till det sämsta i sig själv. Men jag ställer mig frågande om ett frihetsberövande straff verkligen är det som varaktigt kan förändra en människa i riktning mot bot och bättring…?

Men det är naturligtvis nödvändigt för att skydda samhället från brottslingar som ganska förutsägbart efter ett visst mönster, gör om sina illgärningar. Och det tycks som om det för vissa, är som en ångestdämpande kick att göra illa andra genom att med hat och förakt projicera sitt eget missnöje med livet på samhället och medmänniskor. Och en sån person kan ju omöjligt vara riktigt frisk genom alla sina lager av det mänskliga i sig själv.

Därför gäller det förstås att i grund och botten hitta själva orsaken till brott och ondska vilket ju är ett jobb som kräver de nödvändiga resurser som fängelsevården oftast inte har, och särskilt när det väller in dömda brottslingar och det i huvudsak då mest vara en inför samhället skyddande och säker förvaring. Och då blir ju ett fängelsestraff inte ens ett plåster över det sår som ofta ligger till grund för de dysfunktioner som trasiga  människor nästan alltid har.

Och då tror jag att själva STRAFFTANKEN med en ganska säker förutsägbarhet…faktiskt kan tala direkt till det primitiva – fight och överlevnad  i en sån människa som då lätt kan bli motiverad till hämnd och ännu mer hat och ondska.  Och jag tror att många brottslingar särskilt bakåt i tiden, också har haft odiagnostiserad, icke behandlad psykiatrisk sjukdom eller neuropsykiatriska diagnoser.

Och ganska ofta visar det sig att de som begår grova brott mot människor eller djur och natur, medfött eller som jag tror, som en stagnerad förträngningsmekanism, saknar förmågan att kunna känslans inlevelse medkänsla med andra. En oförmåga att kunna känna, ge och ta emot kärlek, och att på djupet inte kunna anknyta känslomässigt till någon annan. Och den dysfunktionen kan man ju tycka I SIG är som ett livslångt straff att leva med, beroende på hur medveten man är om den och om man, rent cerebralt med själva huvudet, kan sätta den bristen i förhållande till ett ideal eller föredöme och då förstår skillnaden när inkännandet saknas.

Jag vill påstå att det att inte kunna älska ÄR den allra värsta och har flest biverkningar av alla brister, och det som skapar det största av tomrum i en människa …! Och många onda gärningars människor lever med det tomrummet hela livet och fortsätter att skada andra och sig själva. Det är både en potentiell fara och mycket sorgligt, och jag tror att det bakom inte sällan ligger många gamla, djupt liggande  plågsamma självbildsskador etablerade redan i barndomen. Och som särskilt för en pojke och vuxen man kan krocka med förväntningar på det gamla maskulina styrkeidealet och ge bränsle till frustration och aggressioner som då genererar våld.

Och jag är övertygad om att vi inom en ganska snar framtid kommer att se en nödvändigt växande inriktning på ORSAK – SAMBAND och VERKAN och en större HELHETSSYN  på brottslingar där vård och djupgående rehabilitering på ett fruktbart sätt kan läka människor och med det bättre förebygga återfall i brott. Och först då tror jag att vi kan kapa det gamla slitna bandet med den ganska verkningslösa strafftanken som ju  det samhälleliga i sin begynnelse,  per definition, ju var baserad på samma hämnd och hat och ondska som man både DÅ i vår historia och NU i vår moderna tid vill få bort! Det tycker jag med all rätt kan betraktas som en fet paradox, och såna brukar inte sällan vara riktigt dåligt genomtänkta och genomkända!