Det finns en påstådd, omtalad lagbundenhet som kallas “Murphys lag” som nog måste vara sprungen ur typ.. universums mest pessimistiska människa…! Och som säger ungefär så här:
” Allting som kan gå fel kommer att göra det vid sämsta tänkbara tillfälle, lika med alltings inneboende djävlighet. ”
Mot den dystra bakgrunden vill jag uppmana alla förnuftiga personer att VÄNDA på den här ultimata hopplöshetens teori, OCH i stället hålla fast HÅRT i den helt motsatta tesen:
Att det i varje del av livet, och i varje tanke och känsla, och i allt som vi genomlever, FINNS en potential och en betydande förändringskraft som vi till en viss del faktiskt… alltid kan styra mot allt det som ÄR positivt, gott och livsbejakande! Och som jag tror i stället säger:
“Allting som LIKA gärna kan gå BRA och RÄTT har sannolikt aldrig ett sämre utgångsläge än det motsatta!”
Och det må låta som en klyscha… men sååå… mycket beror alltid på hur vi SER på de problem som kommer i vår väg! Och vi bör vara beredda och stå kloka och klarsynta när de kommer i vår väg, för det kommer de att göra…! Men INTE alltid!
Människan har på gott och ont en enastående förmåga till att vänja sig vid saker och ting, och vi anpassar oss ofta onödigt lätt vid våra omständigheter och ibland hur de än ser ut…! Och här har förstås – igen.. och av en anledning, våra överlevnadsinstinkter ett finger med i spelet.
För vi måste förstås för att säkra “liv och lem” ha en fungerande beredskap för att så långt det är möjligt, stå ut med både det ena och andra, just för att säkra vår överlevnad. Och som, vad man kan kalla – en bieffekt av det, utvecklar vi .. anar jag, ibland en viss överfunktion av den här anpassningsförmågan. Och det gäller tyvärr också när vi mår dåligt och har det jobbigt och när det är oharmoniskt och obalanser på flera plan i oss själva och med det, också i våra liv. Och den här överfunktionen kan rent medicinskt visa sig som en över -retbarhet i smärtsystemet utifrån psykisk överbelastning i tidiga år, något som jag själv fick påpekat av en tandläkare för många år sedan.
Och det här har jag då själv, fast jag betraktar mig som rätt så klok, upplevt och oreflekterat funnit mig i och länge okejat som ett normaltillstånd. Och det här blir över tid om det får fortsätta, ett beroende likt alla andra, som till och med utvecklar abstinens. Vilken visar sig när man under vissa ögonblick, “nyktrar” till, släpper det irrationella försvaret och sitt motstånd och DÅ nuddar vid det faktum att man faktiskt lever i ett multikaos och mår riktigt dåligt. För då tilltar “suget” efter fortsatt förnekelse och självutplåning, och den farliga orken att fortsätta stå ut, utan varje liten eftertanke… varje genomlysning av läget i tillvaron.
För annars… visar sig den sanna bilden av hur man egentligen har det och då slår också den gamla dumma O – STOPPBARA mekanismen med full kraft till igen och ångesten dämpas tillfälligt! Men det här är varningsklockor så det bara dånar om det… och i såna ögonblick visar sig KLARSYNEN! Och hur du då hanterar “abstinensen” och kan se vad den står för, vill jag påstå… kan vara avgörande ögonblick för både dig och dina närståendes liv och hälsa! För det där att vara en ” må dåligt – kaos – beroende – men” funka – än då – människa” ger inget plus – värde i någon!
Och man BLIR inte mer god eller ädel för att man ser till att alla andra mår bra, men faktiskt glömmer sig själv och sin egen rätt till detsamma! Och här är förmodligen personer med kvaddade självbilder och grumlig självkänsla överrepresenterade tror jag. Och min slutsats blir då… Att vi alla har rätten att få må bra och känna lugn och trygghet. Och att vi alls inte står i skuld till omvärlden om vi TAR AV OSS Moder Theresa – kappan och prioriterar vårt eget välbefinnande före andras! För då kan ju faktiskt våra medmänniskor bli förmånstagare av vårt välbefinnande…!
