Det här inlägget, en favorit i repris, är skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Det börjar där i barndomen lite trevande när vi skaffar oss våra allra första kamrater och känner den där härliga BARNSLIGA samhörigheten som är typ magisk och ger som en första injektion av spännande frihet och öppnar dörrar till den där rusiga självständigheten som ligger bortom kontroll och begränsningar från vuxenvärlden. Och genom livets alla åldrar löper sen den värdefulla tråden av vänskap som kan se olika ut, men ofta är väldigt stark och sällan brister, trots ibland geografiska avstånd och andra omständigheter.
För mig är VÄNSKAPEN något av det finaste som tillvaron har att erbjuda oss människor. Och när man som jag börjar närma sig en väl mogen ålder, så blir man på nåt sätt allt mer benägen att vända sig om mot DÅ- tiden och ser då med stor tacksamhet på de fina, lojala vänner man haft och fortfarande har. Och jag tänker på hur trofasta de har varit och är och hur väl vi känner varandra, och hur HIMLA mycket de människorna verkligen betyder i mitt liv! Och jag bara önskar… att vi i en andlig mening tillhör samma själsgrupp och får fortsätta följas åt på våra fortsatta jordevandringar och kan stötta och hjälpa varandra och både skratta och gråta ihop!
Som en URMODER som alltid farit som en välgörare genom tiden är den, vänskapen och tänker jag… SÅ pass viktig och värdefull… att den urstarka KÄRLEKEN ändå behöver den som en av sina huvudingredienser och som själva basen, för att kunna leverera och bli så där undergörande som bara kärlek kan bli.
Men med vänskapen är det lite annorlunda… för den är relativt självständig och kan jobba på duktigt på egen hand om den bara vet sitt mål, och ändå uppfylla sitt syfte, för den är i mina ögon så att säga, “sig själv nog. ”
Men kärleken, som är en av de allra viktigaste grundstenarna och själva fundamentet i människosläktets överlevnad och alltings ursprung och källa, behöver som jag ser det, ha vänskapen i sig / med sig… för att kunna bli så hållfast och varaktig som den är ämnad att vara.
För HUR bra och tryggt är det inte att som älskande vara varandras absolut bästa vän och förtrogna… vilket nog de flesta faktiskt är.
Men vänskap kan se olika ut, sätta sig olika djupt och få olika betydelser i våra liv, och det är det som är så fint och härligt tycker jag. Vi behöver goda, trofasta vänner som är just “bara” vänner, människor som känner oss på riktigt, och som vi kan spegla oss i och vara öppna och förtrogna med. Och som när vi behöver, kan se oss lite mer objektivt än våra allra närmaste.
Vänner som finns där, stannar kvar och lyssnar på oss och som fortsätter att se oss oavvänt i ögonen, och får oss att våga göra detsamma, hur våra liv än ser ut och vad vi än har gjort. Och inte mycket är så rörande och vackert som en vänskapsrelation som för en del människor, som sagt, ibland sträcker sig över ett helt liv och började redan i barndomen – tala om att verkligen känna varandra…!
Det här inlägget är min hyllning till vänskapen mellan oss människor i en nära relation där vi som vänner också påverkar varandra, våra liv och val och våra beslut. Och inte minst inverka det på hur vi mår och hur vi ser på oss själva, och det här är förstås en ÖMSESIDIG påverkan mellan vänner, vilket är själva finessen tycker jag. Och jag vill knyta ihop det här inlägget med ett gott råd från mig:
Välj dina vänner med omsorg och låt alltid ditt första val vara dom människor som tar fram det bästa i dig och får dig att släppa ner axlarna och slappna av och som du kan göra detsamma för. Det är att verkligen ta vara på livet, sig själv och sina medlevare och att jobba tätt ihop med den goda viljan!
