Jag har mött en och annan människa som verkligen fastnat i sin identitet som “olycklig” och som resignerat och lagt ner alla planer på att på något sätt försöka ändra på den statusen. Och i spåren av ett sånt beslut lurar förstås både offerroll och bitterhet och till och med depression, och det är fullt förståeligt tycker jag.
Men inte allt för långt tid får de sinnestillstånden bo i en människa, för det är verkligen INTE bra… för det kan lätt bli som ett beroende att skydda sig med taggarna utåt och att stanna kvar där inne i missmodets mörker… Och som jag ser det, så finns nästan inget “för sent” när det gäller att faktiskt kunna bli lycklig, utifrån sin egen definition av det tillståndet. För lyckotillståndets energier och “byggmaterial” är universellt, tillgängligt för alla och tar förmodligen inte slut…
Jag har själv, rent faktiskt och per min definition varit olycklig några gånger i mitt liv men jag har KÄNT mig olycklig betydligt oftare, och till slut kunnat skilja på det här. Och det jag har lärt mig är att :
Själva LYCKAN i sin starkaste essens mycket oftare är ett KÄNSLOTILLSTÅND – ett euforiskt brus… som under några korta ögonblick drar för förbi efter att ha fyllt upp våra depåer, än den faktiskt är den BESTÅENDE lycksaliga sinnesro som vi ibland längtar efter och FÖRVÄNTAR oss.
Så vilka förväntningar vi har och hur vi definierar ordet lycka, det påverkar förstås upplevelsen av att verkligen vara lycklig. Och en annan sak som betyder något är våra PERSPEKTIV på livet som helhet, och om vi kan vrida och vända på våra synsätt, se andra vinklar eller större bilder. Och jag vill påstå det att perspektiv ofta kan vara nyckeln till det någon kallar Lycka!
Och kanske är det lite överskattat att vara “lycklig… ” för NÄR man väl hittat nyckeln och fått tillträde till det finrummet, så blir man lätt beroende och vill ha mer och vara i det rummer oftare… Och mycket annat fint och bra det bleknar då i jämförelse. Nej…man ska vara bara kort stunder i det där lyckorummet, annars riskerar man att bli yr och faktiskt lite bortskämd, och till och med “blind” . Och kan tappa blicken för de “små härliga lyckor” i vardagen som är, som Mauro Scocco säger i texten och Lisa Nilsson sjunger så bra “Himlen runt hörnet…“
