Den som blir bränd och “svedd” blir ofta rädd…. Är det inte ofta så med det som vi lagt vår själ och hjärta i och som inte längre funkar och till slut når den oavvisliga orimlighetens gräns…? Jag hör ibland människor som börjar bli äldre och så helt onödigt fastnat i uppgivenheten över att “alla tåg har gått” när det kommer till kärlek och nysatsningar. Det är bra synd och ganska sorgligt för det BEHÖVER verkligen inte alls vara på det viset tycker jag.
Men när man väl är där i hjärtesmärtan kan det verkligen göra ont och svida till den grad inför det bistra faktum att en relation av flera orsaker ibland blir omöjlig för två människor, fast kärleken, lusten och viljan faktiskt fanns där hos båda från början.
Och när förälskelsens ljumma härliga vindar väl blåst igenom oss och låtit oss en välsignad tid få tappa fotfäster på det särskilda tok – härliga viset, och då när kärlekens superkrafter jobbat färdigt med oss, tröttat ut sig och sen, förståndigt nog… kastar oss tillbaka till verkligheten igen, DÅ ser vi klart och nyktert på livet igen. Och det är ju en ren barmhärtighetsgärning, för VEM skulle hela tiden… orka vara kvar där uppe på toppen av kärlekskraftens magiska höjd tänker jag…!
Det är först DÅ som våra relationer prövas inför varandra och ställs emot vilka vi EGENTLIGEN är bakom det sköna men vettlösa kärleksruset. Och det är då vi måste jorda oss igen, konfrontera den vardag som vi TILLSAMMANS ska få att funka och som väldigt ofta är ganska långt ifrån romantikens rosor och champangne… Och det är inte alltid som en relation klarar den här realitychecken och kraschen kan då bli oundviklig.
Men det är som om vi under årens gång skaffar oss en lite motsägande mix av erfarenhet och klokhet tillsammans med en lite större benägenhet att ge upp, tappa gnistan och resignera inför den kärlek och romantik som i ungdomen kändes så naturlig och lätt att hitta. Och det gör att många människor i den härliga mogna åldern inte vågar satsa, inte ens försöka.
En kärlek som vi när vi blir äldre ibland TROR att vi HAR HAFT “färdigt” och tillräckligt av… och att vi då hamnar i den villfarelsen att det inte längre finns någon bra och beständig kärlek för oss att få. Och då vågar vi heller inte satsa fullt ut igen och drar oss för att blomma ut i kärleken på nytt. Men inget kan vara mer fel än det säger jag…!
För så länge det finns liv i oss och så länge vi andas och oberoende av ålder faktiskt, så KAN vi fortsätta investera i nya relationer och också, det ska understrykas… göra nya satsningar och frächa upp de som vi redan har! Våga bli förälskade, våga språnget… och än en gång, så där lite lagom vilt och galet… låta marken få gunga under våra fötter precis som i unga år!
Det ÄR inte förbjudet och man kan faktiskt fortsätta skapa nya band minnen och bygga broar mellan oss. För kärlek och vänskap är de fullständigt tidlösa gåvor och de möjligheter som alltid i någon form livet ut är ämnade för oss !
