Efter att ha sett dokumentären om en väldigt folkkär, yrkeskompetent och rättfram tv – kändis och hans permanenta vrede till sin mor under ett helt liv, säger jag som min gamla snälla mormor att “jag skulle kunna gråta blodtårar”…För jag blev omskakad över den här mannens cynism och hårdhet.
Och jag skulle verkligen jag KUNNA “gråta blodtårar” över de här människorna, lyckligtvis en mindre del av mänskligheten, för vilka försoning och förlåtelse oavsett tidens gång visar sig omöjligt! Detta är och förblir…ibland tragik och trauman för berörda människor ett helt liv och kan i värsta fall ärvas från generation till generation.
Jag har funderat en del över det här och min teori är att den grundläggande förmågan till anknytning och känsloinlevelse med andra, också den till familj och närstående, av olika anledningar saknas hos de här människorna. Och ganska förutsägbart uppstår då ett stort tomrum i deras inre som de inte så sällan försöker fylla med någon form av missbruk, allt ifrån mat till alkohol, upprepade relationer, eller tyngre droger. Ett missbruk som sorgligt nog ofta blir näst intill omöjligt att behandla med någon varaktig framgång.
Det är alarmerande att märka att de här människorna, och särskilt om de är kändisar och etablerade i medievärlden, går väl ihop med det upphöjda ideal som okänsliga skitstövlar oförtjänt har fått i vår tid. Och därför blir deras cyniska uttalanden och empatilösa gärningar sällan ifrågasatta utifrån en moralisk kompass. Utan det är i stället inte helt ovanligt att deras “coolness” imponerar på en del människor. Och det gör mig både illamående och ganska orolig för människosläktets fortsatta utveckling och för vår värld…
För en känslokall cyniker med anknytningsproblem blir gamla oförrätter och besvikelser (som ibland bara är outredda missförstånd) bara som vilket ett hinder som helst… på den väg där allt ska vara på egna villkor. Och som en upplevd oförlåtlig kränkning mot den egna personens ego. Envisa, orubbliga ställningstagande och en hårdhet där inget samvete syns inom räckhåll.
Och här ÄR ett högt IQ tyvärr ingen hjälp… För mig är det här något av det värsta handikapp som en människa kan ha, och de går sorgligt omkring som med tyngden av en fotboja med gammal konserverad bitterhet och vrede, hat och hämnd, för så blir det lätt när tankar i längden bara kan utgå ifrån egot.
All fred, i stort som i smått, MÅSTE börja med ett öppet hjärta och en förståelse för andras tankar och känslor, för att kunna nå fram till försoning och förlåtelse! OCH kunde jag som ny på jorden välja mellan hög cerebral intelligens och hjärtats intelligens så skulle tveklöst välja det sistnämnda..!
