Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Jag vill påstå att precis ALLT nog är relativt och kan ställas i jämförelse med något annat och det kan ha sina fördelar, och för mig kan det knappast visa sig tydligare än det gör just nu i en omskakad värld. För jag kan, paradoxalt nog… knappast dra mig till minnes att jag någonsin i mitt 71- åriga liv har känt en större tillfredställelse över det där vardagliga småpysslet, som annars i jämförelse med nåt roligare kan vara så tråkigt, men nu kan lägga händerna på och få en sån där härlig “som vanligt” – kick av.
Eller heller inte upplevt en sån “lycka” – på gränsen till “behärskad eufori” hihi… över att bara planera middagsmaten eller att ta fram dammsugaren och lagom förströdd dra några varv över golven i vår lilla stuga.
Eller att, nu med snudd på onödig omsorg, njuta av att torka av köksbordet, eller en del andra jobb som annars inte alltid varit mina mina mest lustfyllda favoriter lokaliserade till köksregionen. Men skarpa lägen i tillvaron kan verkligen höja min husliga arbetsmoral och göra mig både beslutskraftig och effektiv och glad!
För att inte tala om den mentala kicken både jag och maken får när vi till exempel, efter att precis har sett en ganska deprimerande nyhetsuppdatering, då som en verklighetsflykt och ibland en lite orealistisk uppfattning om vår förmåga… energiskt börjar planera hur vi ska bygga insynsskyddet i trädgården som vi tänkt, eller var vi bäst planterar kryddväxterna i år.
För det ÄR i det här handfasta återkommande, trygga vardagsjobbet med hus och hem, som länken till skydd och bevarandet av LIV och LEM finns för mig och tror jag för många andra.
Det här är MITT sätt att via den mentala överlevnadsinstinkten ( den är för övrigt mycket stark i människan) intala mig att livet och det vardagliga, plus den inre kretsen av älskade människor, fortfarande behöver mig och att vi i någon mening behöver varandra och att det behovet i bästa fall kommer att bestå. Och ett högst detsamma önskar jag alla andra!
Och det här håller mig jordad och jag “rullar på” i det “hittepå” den föreställning om den gamla trygga, fredliga omvärlden som den ju faktiskt inte längre är och den verkar dessutom “svårmedicinerad”. Men att hålla fast vid att “allting löser sig” det är i rådande läge att vara POSITIV för mig.
Men… det hindrar inte att jag en annan dag kan hamna med näsan i missmod och tycka att allt ser hopplöst och för sorgligt ut, tycker synd om utsatta människor och djur, längtar till kvällen och att bara få sova och fly från världsläget.
För just nu blöder världen och moder jord och det ÄR sorgligt och oroligt och det måste man väl ändå få känna och uttrycka, för det är ganska naturligt i det här läget!
Och det här skulle nog en och annan kalla att vara NEGATIV. Men jag VET och förstår också fullt ut, hur viktigt det är att hålla näsan över vattnet trots allt, för i den positionen har jag varit ett antal gånger och nedlagt en del segrar. Och jag VILL verkligen att vi ska kunna vara varandras ömsesidiga influenser nu och hålla riktigt hårt om HOPPET tillsammans! Och jag vill absolut INTE släppa mitt grepp om det, absolut inte…!
Men hör ni… kära vänner, vi måste ju också få tillåta oss själva OCH varandra, att kunna ta av duktighetsmasken, släppa ner axlarna och slappna av i kroppen. Och emellanåt släcka ner det där obekymrade leendet som jag hos mig själv ibland kan uppleva lite som ett svar på ett förväntat beteende, för att inte vara “negativ” nu.
Och det måste vara okej att både dippa och deppa lite och lufta sin oro ibland för då blir det i alla fall för mig lite lättare att fortsätta “leka” “allt är lugnt och tänker fortsätta så” och att samhällsklimatet och världsläget är som det borde vara.
Medan den VERKLIGA verkligheten pågår som en OVERKLIG film där utanför i en annan parallell tillvaro…! Så känner jag det ibland och det är mitt sätt att hantera extern oro, medan andra människor har sitt. Och naturligtvis får det betydelse ju tryggare man är på insidan för då blir en människa ( och ett djur) tryggare och mer stabil i mötet med omvärld och medmänniskor.
Men alldeles oavsett sinnesstämning så är jag oändligt tacksam så länge nära och kära och mina medvarelser och jag själv, har liv och hälsa.
Och ut UR en kris finns det bara EN väg och den leder igenom och framåt och den framfarten det tidsspannet, måste vi och världen nu prioritera, hur det än kommer att gestalta sig och jag tror att allt blir bra till slut, det bara måste det! För nu är världen styrd av alldeles för många galna, omnipotenta själviska män, och befinner sig på vippen. Och det smittar oroande av sig på samhällsklimat och människosyn!
