Det här är skrivet av mig, Ann Danell.
Och här tar jag upp ett av mina favoritämnen som är RELATIONER. Något som berör oss alla, och är som jag ser det, själva meningen med vår existens och dess urgrund. Och jag fokuserar på kvaliteten i mänsklig mognad och viljan till problemlösning i relationer.
Och på tillgången i att med med klar och ogrumlad blick kunna se hur statusen verkligen ser ut när det krisar, släppa prestigen och inte blunda för sin egen medverkan och hur den utan omskrivningar och skönmålningar faktiskt ser ut. För DET vill jag påstå är den omutbara förutsättningen för att seriöst kunna göra en gemensam bedömning av hur omfattande ett eventuellt “reparationsarbete” av ett trasigt förhållande skulle kunna bli.
Tyvärr så finns det ju ingen garanti för att alla förhållanden tål en om – eller – nystart och ibland visar det sig i sanningens ljus, att alla broar och anknytningar mellan två en gång älskande människor av olika skäl redan är brända och brustna. Då är det redan kört, utgångsdatumet för samvaron passerat och relationen går då bara inte att laga, inte ens med dom allra bästa reservdelar.
Men det GÅR att laga och återställa “gamla dagars glans” mellan oss där det i båda parter finns kärlek kvar i botten på det kärl som sorgligt brustit! Men det är ett tufft jobb och kräver engagemang, och att man börjar från grunden och ungefär som då… när man en gång med lust och längtan började bygga på ett liv tillsammans!
Och då får man verkligen hänge sig sig åt att greppa orsaker och verkan och hämta upp dom samband som ofta uppehåller sig där emellan. Så vara lite tålmodig och fatta kommunikationens genombrottskraft i ett “du – och jag”. För det är nog ingen tillfällighet att ordet TIGA, rimmar hyfsat bra med LIDA…!
En relation mellan två älskande är ju, för att använda ett lite slitet uttryck, en resa. Och starten på den brukar ju ofta vara en gemensam upplevelse av en djup och omvälvande känslomässig beröring. Ett avgörande och egentligen ganska sårbart läge då man TILLSAMMANS, ibland redan där, i någon mån tar ut kompassriktningen mot en gemensam framtid och vill leva i hop och göra den här resan.
Kärleken är ju varje gång lika härlig och underbar och så har den förstås alltid presenterat sig och tagit plats i våra hjärtan, kroppar och knoppar. För den är inget mindre än ett MIRAKEL! Och det är som om vi i det lyckotillståndet behöver så mycket mindre och ibland inget alls, av det där andra som vi annars måste ha för att leva och funka. Och jag tänker… kanske är det som en liten försmak av ett tänkt paradis dit vi en gång kanske kommer och där jag har förstått att vi inte längre behöver vår jordiska föda utan klarar oss utan den.
Men ingen levande människa orkar väl vara i förälskelsens HÖGFREKVENTA energier hur länge som helst, för det skulle i längden bli som att sluta sova och att kroppen då går på högvarv och till slut inte längre orkar. För kärleken ÄR en outstanding kraft och rena dunderdrogen, och även om inte själva kärleken är “blind” så skulle man kunna säga att vårt synfält blir, på gott och ont… något begränsat när vi blir förälskade hihi…!
MEN när sen förälskefasen är över och går in i vad jag lite smått ironiskt brukar kalla för “normaliseringsfasen,” då när hormonruset mattas av och när vi börjar integrera våra respektive verkligheter med en gemensam vardag och dess trivialiteter. Det är DÅ som kärleken så där lite käckt, liksom säger: “god morgon och välkommen till verkligheten !” Och börjar ställa rättmätiga krav på en viss ordning och reda, “löning på fredag” och allt där mer handfasta, lite tråkiga. Och det är då man bitvis brukar börja landa igen efter den första svindlande, amorösa flygturen i en ny bekantskap.
För av naturliga skäl är då kärleken inte längre självgående och har inte samma brinnande intensiva karaktär, för inte ens kärlekskraften orkar i längden med DET högtrycksjobbet! Kärleken ÄR fantastisk, MEN den måste tas om hand och skötas och det jobbet kallar på oss och måste vårdas och jobbas på ömsesidigt. Och det åtagandet infinner sig så fort förälskelsens stormvindar tackat för sig och dragit runt knuten!
Och mina egna erfarenheter säger mig att det bästa man kan sikta mot- och bli, det är RELATIONSKLOK! Och det fina är att en sund och slitstark relation som verkligen är dynamisk och levande, den ställer hela tiden krav på det och på kommunikation från båda parter. Och kan man leva upp till det, så är det ofta ett riktigt bra sätt att hålla liv och lust kvar i ett förhållande.
För när kommunikationen inte längre funkar mellan två människor som lever ihop, och när den i värsta fall tenderar att upphöra och självdö, DÅ brukar nästan alltid irritationen och frustrationen infinna sig som ett brev på den gamla pålitliga postens tid…! Och det slår då förstås hårdast mot den part som mest saknar just samtalet och kommunikationen, vilket ibland kan vara båda – egentligen… under alla fake – fasader och sårad stolthet . Och DÅ är det läge att, om det finns en ömsesidig vilja, rädda det som räddas kan!
Så är det där… som jag tror är ett stort överlevnadsvärde i en relation, att vi trots olikheter och naturliga behov av självständighet och frihet, ändå kan se samma bilder och mål och framför allt en gemensam MENING under den här resan. Och…inte minst, att vi faktiskt anstränger oss lite för att FÖRSÖKA förstå det vi tycker oss INTE förstår hos varandra, för innan dess kan man inte gärna begära att bara själv bli förstådd!
För då kan själva resan vara den möda värd som det faktiskt då och då är… att leva tillsammans! Och så gäller det förstås att kunna gilla läget och hålla kärleken vid liv när åren går och när vi ibland är långt ifrån de fullkomliga upplagor av oss själva, som då en gång när den magiska, heliga förälskelsen steg in i våra liv…! Men kärleken är ändå oftast SÅ värd att kämpa för!
