Människovärdet är det fundament i alla som borde vara okränkbart tycker jag. Och helt amatörfilosofiskt tänker jag att varje människa nog föds med samma fulla mått av människovärde, något annat varken kan, eller vill jag tänka mej. Jag vill också tro att vi aldrig kan förlora vårt grundläggande värde under livets gång.
Men att felval och dikeskörningar under livsresan kan innebära att vi då mer eller mindre, förlorar vår MÄNNISKOVÄRDIGHET, vilket ju inte är detsamma som att förlora sitt MÄNNISKOVÄRDE. Och jag är övertygad om att vi genom insikter, förändringar och gottgöranden, kan få vår värdighet återupprättad, vilket är rena pedagogiken -” göra om och göra rätt helt enkelt…!” Livet är ju en skola!
I den stora världen kan vi ibland känna oss tämligen små och hopplöst maktlösa. Det är fullt mänskligt.Och dom här känslorna kan då påverka vår upplevelse av människovärde negativt. Men det är som om det ligger i livsuppgiftens natur, att få återkommande träning på att ta sej upp ur mentala formsvackor och hinder, återfå behövlig kraft och styrka, för att sedan kunna gå vidare.
Och tänk vad ett vänligt ord, en bekräftande blick, eller lite generös hjälpsamhet kan göra skillnad för en människa! Det kan faktiskt stärka känslan av att ha ett människovärde, och det kan ibland bli livsuppehållande!
På våra arbetsplatser, i de sociala rollbesättningarna, döljer sej ofta starka hierarkiska, osunda strukturer där människor inte alltid är så snälla eller välvilliga mor varandra.
Och så kallat “starka” personer förminskar varandra, ibland med ren mobbning, där små upprepade nålstick av elakheter kan bryta ner en självbild, vilket ibland får tragiska följder. På sådana arbetsplatser behövs SÄRSKILT dom GODA människorna, dom som vågar säga i från, vara hjältar och bryta destruktiva mönster.
I det sociala livet – det skådespel som hela tiden pågår runt oss, tar vi – och har vi – alla våra roller. Och både tragik och komik är återkommande inslag i livets teater, det är gott och väl tycker jag. Och vissa
spelar sin roll med omsorg, medan andra tar mer lätt på sitt agerande och nöjer sig med att bara få synas och få allt ljus på sig själva.
En del tycks tragiskt nog helt ha blivit utan roll och famlar sig förvirrade fram i livet. Dom människorna känner jag stor medkänsla för…!
Då och då möter man någon som så uppenbart har fått en alldeles FEL roll som inte passar alls, och det är också lite sorgligt, för det är nog inte helt lätt att spela och leverera utifrån ett “manus” som är en helt främmande…och kanske leva med den förutsättningen ett helt liv.
Men visst är vi människor lite slarviga och ovarsamma med varandra ibland, och jag kommer då och då på mej själv med att försumma det där med att med lite omsorg få någon annan att växa och bli bekräftad i sin känsla av människovärde. För det finns ju inte mycket som är så roligt och meningsfullt som att göra livet lite ljusare för någon annan!
Och det positiva är… att det faktiskt finns så många “möjliggörare” där ute, människor som har det naturligt i sej, det där att kunna stärka, bekräfta och glädja sin omvärld. Och dom finns där överallt faktiskt – “möjliggörarna”: på våra arbetsplatser, i affärer och på parkbänkarna …för även bland dom som hamnat snett finns godhet och medkänsla…!
De här ” MÖJLIGGÖRARNA” som får andra att må bra, är SÅ värdefulla, och är för mej DOM SOM SPELAR VACKER MUSIK I EN LEDSEN VÄRLD… Hurra för dom, för dom gör skillnad!
