I dag bjuder jag på en repris av ett nu redigerat, tidigare uppskattat inlägg om en kontroversiell person som nu längesen lämnade den här jorden. En genial författare som har lämnat djupa, och som jag tycker, tidlösa avtryck efter sig på den litterära vägbanan.
Och som alltid är det jag, Ann Danell, som har skrivit och publicerat inlägget.
Varför sitter man sent i sängen och skriver som jag inte sällan gör, och vid det här tillfället om ett gammalt citat av Strindberg, när man egentligen istället borde lägga sig och storsova…?
Ja, eftersom det är jag som gör det här valet så har jag, som av en händelse… svaret på den frågan hihi…!

Och svaret är det att jag är ganska säker på att jag ändå inte skulle kunna sova, och att jag mår bra av att tänka, känna och skriva! Och att få må så bra det går i själ och psyke när man tampas mot en viss inre oro som ibland visar sig, det tycker jag rimligen är en bra komplementär “behandling” .
Och nu… på tal om den stridbare Strindberg som redan 1912 gick ur tiden, och som på egen önskan begravdes med bibeln på sitt bröst FAST den gudsförnekare han under livet var. Han fick en riktig stadmannabegravning då folk gick man ur huse för att kanta kortegevägen där hans kista sakta passerade i hästvagn. En hyllning till den Strindberg som vid sin död bland den breda allmänheten blivit folkkär mest för sin sociala patos, sin radikala glöd och sin uppfriskande uppkäftighet mot den tidens överhet.
Men som förstås också lästes och beundrades av många i olika samhällsskikt, och hans dramer och pjäser sågs av en stor publik på den tidens teatrar. Och det har människor fortsatt med eftersom Strindbergs manus har djupa källor av tidlösa, allmänmänskliga kunskaper att ösa ur. För att inte tala om vilken lysande stilist Strindberg var och att han verkligen ÄGDE språket i sin hand!
Jag tillhör den kategorin som menar att man ska akta sig för att “kasta ut barnet med badvattnet” när det gäller det mesta och det gäller också August Strindberg och hans tankar som jag tycker ofta är lysande intelligenta och genomskådande. Jag vill inte bara “konstatera” något som redan är känt eller etikettera en människa, utan jag vill ofta förstå mer av det som kan finnas bakom bakom och penetrera vidare.
Visst var han i många stycken i likhet med de flesta andra män vid den tiden, en ibland provocerande manschauvinist, och visst markerar han i sina dramer kvinnan som underordnad mannen och patriarkatet vilket är irriterande nog, men det var han inte ensam om vid den tiden.
Det här blir tydligt när man ser hans pjäser i dag eller läser hans böcker som de flesta i övrigt… är otroligt intressanta och tidlösa när det gäller att belysa människans eviga problem och frågorna kring livet, kärleken och döden. Och inte minst skärskådar Strindberg relationen man – kvinna, och det intresset visar han gång på gång och avspeglar han i sina litterära produktioner.
Om man i någon mening ska försöka FÖRSTÅ Strindbergs kvinnosyn vilket ganska många har försökt och faktiskt också han själv på sitt sätt, så ska man läsa boken “Giftas”. Där beskriver han tiden efter uppbrottet mellan honom och Hariette Bosse, och där förekommer en hel del som man med rätta kan betrakta som uttryck för “kvinnohat”. Man kan spekulera i om han som en del andra konstnärer kanske hade en stark bindning till mamman…Och kanske därför som ung man fick svårt med separation från henne på vägen in i vuxenlivet…?
Och möjligen förblev bilden av modern som den heliga madonnan fast, och kanske kunde ingen annan kvinna i hans liv överträffa den idealiseringen… och att det då möjligen uppstod en slags hatkärlek till kvinnan.
Sånt hade förresten hänt förr också på Strindbergs tid. Däremot var han omvittnat en ömsint och kärleksfull far till sina barn. Sen tror jag att han trots sin litterära begåvning och breda allmänbildning nog i grunden var en ganska osäker och lite vilsen person med en del brist på känslomässig mognad. Och att det upprepat blev hans fall i relationer med kvinnor.
Och det var som om han trots sin starka position som man, författare och konstnär, var RÄDD för kvinnor, kände sig hotad inför vad de känslovägen… kunde göra med honom, och kanske just därför blev lite bråkig och cynisk, och det som ett skydd, tror jag.
Och det är inte omöjligt att han till och med var livrädd för att beroendeställningen i en kärleksrelation kunde få honom underordnad och punkterad på något sätt. Det är en teori jag har utifrån vad jag själv ibland sett och upplevt hos män i livet.
Man kan förstås tycka vad man vill om Strindberg men själv uppskattar jag honom för den psykologiska skarpsynen och hans människokännedom, och förstås… för hans språk som är fantastiskt och imponerande självständigt utan varje influens från någon annan!
Och jag vill lyfta fram ett sånt bra symboliskt Strindberg – citat där jag ännu inte hittat källan eller kontexten. Och det lyder:
” Om man söker upp barndomens ängar så finns de ju inte längre kvar.”
Det här påståendet har för mig en intressant dubbeltydighet, eftersom barndomens ängar ju rent faktiskt ibland inte finns kvar som just en äng, utan kanske sen länge är en bebyggd plats och därför inte längre stämmer med den känsloladdade minnesbilden från barndomen och den passerade verkligheten. Och då “finns inte längre barndomens ängar kvar…” med allt det andra och alla stämningar och energier som en gång var förknippat med den förgångna tiden.
Och det vet man ju själv, för ibland händer det när man uppsöker ett minne och platsen där det uppstod, att färger har liksom bleknat, magin är borta och att man inte längre känner de positiva energierna.
Så där har Strindberg en poäng i det här citatet, nämligen den att ibland mår man bäst av att låta ett minne få vara i fred i sin gamla skepnad, genom att på avstånd behålla den gamla bilden där åren inte gjort någon skillnad. Och det kan vara ett bra val också när det gäller minnesbilder av idealiserade människor från gamla relationer.
