Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell
Kanske är det för jag är född oxe och själv lite trög och långsam som jag ibland inte utan beundran, men lite lätt stressad ser på dem som tycks äga obegränsade mängder av energi och kraft, och som hinner med allt och lite till, sover några timmar, vaknar fräscha som en nyponros och alltid ser lika glada och obekymrade ut. Mer sällan torgför de ens ett stänk av en dålig dag eller ett vanligt mänskligt missmod. Jag tillhör lyckligtvis inte de avundsjukas skara, men jag blir bara lite intresserad av de här outtröttliga super – människorna, och av vad som ibland kanske, döljs bakom felfria leenden, perfekt tränade kroppar och ett lätt hyperaktivt kroppsspråk…?
Jag vet att många blir inspirerade och positivt påverkade av de här ganska vanligt förekommande supermänniskorna och det är bra och roligt för dem. Själv blir jag tyvärr, oftast bara trött och uppgiven. Men det finns en och annan som blir så inspirerade av det här idealet att de håller på att bryta av sig på mitten av ansträngning för att uppnå samma prestationsnivå och samma sorglösa, glada framtoning i alla väder. Och då blir det inte alltid lika bra och ibland kan det bli förödande.
Var och en måste naturligtvis ha rätt att få vara som den vill, det är en mänsklig rättighet. Men i media exponeras både bra och mindre bra idealbilder och kan förstås fastna i vårt medvetande, och ibland mot vår egentliga vilja. Och kanske behöver vi bli lite mer kritiska och öka vår motståndskraft mot inbillade krav och förväntningar som skapar stress och lägger tyngd på våra axlar.
Men vi läser, ser och påverkas… för vi hinner inte alltid tänka färdigt eller ens reflektera alls, för vi har vant oss vi det här mönstret för det är tidsekonomiskt. Och om det är nåt som jag tycker vi behöver mer tid till, så är det till att tänka, fundera och reflektera, för det är suveränt!
Vi har i alla tider haft behov av inspiration och av stil – och – idealbilder och de har förstås varierat stort över tid. Och det har alltid påverkat oss, våra självbilder och inte minst vår människosyn.
Själv blir jag mest inspirerad av människor som vågar visa upp också det icke – perfekta och mer av människan i sig själva. Och det kan kännas så befriande skönt när någon bjuder på sig själv och om de dagar då bullbaket kanske misslyckades, steken brändes vid eller när livet bara kändes jobbigt – såna dagar då solen inte alltid lyser i tillvaron. För då kan jag känna igen mig och bli berörd på riktigt. Och det finns en hel del bloggare som skriver om såna dagar utan rädsla för att eventuellt bli uppfattad som o – perfekt eller för svårmodig, det uppskattar jag.
