En repris av ett mycket uppskattat inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Jag är en övertygad troende på att våra livs yttersta mening finns att hämta i KÄRLEKEN MELLAN MÄNNISKOR OCH ALLT DET ANDRA LEVANDE! Det är egentligen den enda universalreligion, eller icke – religion som jag ansluter mig till och i den lägger jag det Gudsbegrepp som har fred och kärlek över alla gränser för sina ögon.
Och då blir det logiskt och följdriktigt för mig att RELATIONER är det suveräna färdmedel som vi måste vara i och använda för att nå slutmålet – osjälvisk fullkomlighet och Alltets bästa.
Jag tror att det är ungefär så svårt och ändå så enkelt… och det som nog är svaret på den urgamla frågan om “varför är vi här och vart vi är på väg? “, den som mänskligheten och bland den många diktare och filosofer, tycks ha ställt sig. Och så länge vi fortsätter undra så är vi gott och väl på rätt väg tycker jag. För som jag fick till mig som svar på en fråga i en dröm en gång: “den som ställde frågan var svaret nära”.
För mig blir då relationer verkligt viktiga inslag i våra liv och varande. Men förstås måste vi också i den uppgiften, få vara de människor vi är och tillåta oss att bli trötta, känna oss otillräckliga och göra fel. Men det är superbra om vi trots det ändå vågar oss “upp på hästen igen” och har modet att gå in i nya relationer, och öppnar upp oss för nya kunskaper – igen och igen, för så måste ju jobbet gå till..!
Men den viktigaste relationen måste ju då ändå alltid vara den man har till sig själv, eftersom den är självbilds – styrd och påverkar och formar alla de andra relationerna vi har i våra liv! Den insikten tycker jag är ofrånkomlig. För om jag tycker om mig själv ( jag kanske inte fullt ut kan ÄLSKA mig själv… ) så känner jag mig lättare älskansvärd och VÅGAR då förmodligen mer förutsättningslöst satsa på en relation och älska nån annan! Och jag tror visst att fast man brister i självkärlek, kan älska nån annan, men att det oftast resulterar i obalanserade, i längden omöjliga relationer där båda parter är förlorare.
Så det att varje dag ta fram och putsa på sin självbild, pussa på den och okeja sig själv, är en bra och produktiv vana att skaffa sig, det tycker jag.
