Jag brukar ibland skämta på låg nivå… och säga att jag nog varit en penna, en stor och välvässad och med full beredskap och ständig verksamhet i ett tidigare liv, så skrivgalen och uttryckslysten som jag alltid varit haha…!
Den teorin är inte sannolik hihi… men jag utesluter inte att ett glödande intresse eller sånt vi särskilt tycker om och brinner för i livet, det som ibland tenderar att bli ett “kall”, mycket väl KAN vara en fortsättning på det man varit hängiven i tidigare inkarnationer…
Att pennan inom fredlighetens ramar är mäktigare än “svärdet” det har jag alltid varit högst medveten om. Och enligt min mamma och en hel del spår jag lämnat efter mig… så var jag var inte gammal när jag med min lilla knubbiga envisa barnahand började kluddra små meddelanden till omvärlden, jag VILLE så innerligt gärna skriva och redan då var det typ, på blodigt allvar.
Jag minns faktiskt än i dag hur jag riktigt kunde känna vilken kraft och möjlighet pennan gav mig och vad jag redan då trivdes med att ha det sagda ordets makt i min hand…!
Vad gäller mitt utseende och min själbild har jag aldrig haft det bästa självförtroendet, och ända sen tonåren har jag opponerat mig mot den stereotypa bilden av kvinnor som med vackert yttre ska behaga mannen och per automatik tävla med sina medsystrar om vem som är snyggast och smalast, snyggast “makeupad” eller vem som har de coolaste modekläderna. Ofta för att det är förväntat och kanske inte alltid för att man i första hand gillar det själv. Så tycker jag fortfarande och anser att det här är en nedsättande syn som förminskar kvinnor och fråntar oss rätten att vara de hela kompletta människor vi av naturen är.
Men i mitt skrivande, i mina åsikter och i min syn på liv och människor har jag ett starkt och bra självförtroende, där har det aldrig varit några problem eller formsvackor – lyckligtvis. Men jag vill aldrig närma mig självgodhet eller översitteri, och jag vill inte riskera att tappa respekten för den som inte tycker som jag eller förlora inkännandet med andra människor.
Jag hoppas att få fortsätta skriva, tycka, reflektera och tänka så länge mitt förstånd finns kvar och så länge jag bara orkar, för jag har mycket oskrivet kvar i mig och jag har ännu gåvan av att få nästan daglig inspiration.
Min ambition är att vara en vass, tydlig och MODIG penna i det godas – och hygglighetens tjänst och jag aktar mig för dumhet, självändamål och snäva egointressen, och jag är rädd om mitt sanna jag.
Och jag ber om att få fortsätta känna den där härliga skrivarkraften från när jag var barn i min hand, och jag vill trösta och glädja, ingjuta mod och kraft i den som resignerat och gett upp eller som hamnat i tillvarons mariginal.
Jag vill sätta fingret på på det som ligger i skugga och behöver belysas, det som väntar på att bli FÖRKLARAT, FÖRSTÅTT och kanske FÖRLÅTET.
Och jag vill om jag kan… skapa reaktion och analys och till och med ibland, debatt. Jag vill så hjärtans gärna göra skillnad, om så bara för EN enda människa som läser min blogg.
Inte minst vill jag mycket mer synliggöra alla oss livserfarna mångkunniga 65 – pluskvinnor som har mycket att säga till världen och till de yngre som tror att “gammal” är lika med dum otidsenlig och förbrukad.
Jag vill helt enkelt vara en röst åt den gruppen med det jag ofta skriver om.
För det behövs fortfarande.. en bra mycket modernare och betydligt mer balanserad syn på både män och kvinnor i min ålder och vi seniorer förtjänar att synas och uppvärderas efter förtjänst! Och den kampen, plus några, tänker jag ohämmat fortsätta föra i ordets och pennans tjänst!
