Ingen enda människa – absolut ingen undslipper de prövningar, bekymmer och plågor som av naturen är, och antagligen måste vara, det inbyggda mörkret och skuggsidan i det icke förhandlingsbara livskontraktet!
Men motpolen till den omutbara sanningen är allt det ljus och solsken, de “lyckor” och alla glädjeämnen, allt det fantastiska och njutbara som OCKSÅ… ingår i den skapelse som vi har ju har fått som ett superförmånligt livslån!
Och summan av de här realiteterna är som jag ser det, nog lika med en väsentlig balans som inbegriper hela den universella existensen. Men meningen med den jämvikten, ligger med alla sina beståndsdelar, sannolikt bortom vår mänskliga fattbarhet. Och precis så ska det säkert också vara utifrån en högre, allvis mening.
Hur vi sen tar emot och kan klara våra olika prövningar och hur vi upplever dem, beror förstås på vilken utrustning och på de förutsättningar som våra liv under utbildningsvägen givit oss, vilken mognadsgrad vi har och hur stort vårt synfält för den större bilden är.
Och vi är alla mycket olika – i allra högsta grad individer, med helt olika styrkor, svagheter och sårbarheter. Och klarar därför, precis lika olika… av att ta emot, gå igenom och förhålla oss till de här skuggorna i varandet. Vilka lyckligtvis oftast är övergående och drar förbi när de gjort sin “tjänst” och erbjudit sin kunskap och i bästa fall bidragit till vårt individuella utbildningsbehov och har kanske uppgraderat vår personliga utveckling.
Vi är olika och därför kan vi ALDRIG jämföra lidanden och påfrestningar och de är, hur tydligt de än visar sig i former av ohälsa, inte mätbara och kan egentligen inte graderas!
Och det som för en människa kan vara på gränsen till outhärdligt, kan för en annan vara ett lösbart problem och en inte alltför tung börda att bära på sina axlar. Och med lätthet kan då någon se ljuset i tunneln medan en annan förmår se bara mörker och värnlöst famlar kring i det.
Därför ska man nogsamt akta sig för att värdera någon annans sätt att hantera och reagera på bördor och belastningar, och än mindre döma över det. För den rätten kan ingen ta sig utan att tappa sitt mänskliga inkännande, vilket inte är att rekommendera…!
Så lika lite, inte alls… som jag tycker man ska göra skillnad på människor, anser jag att man så dumt och hjärtlöst ska låta bli att värdegradera och döma över olika människors nöd och lidande! För inga plågor eller påfrestningar är finare eller fulare än någon annan. Den som ansluter sig till den toktanken ägnar sig åt ren diskriminering!
Just för att livets påfrestningar liksom lutas och prövas mot det fundament av trygghet och stabilitet som vi alla har olika mycket av!
