Vad är det vi egentligen i huvudsak vill få ut av alla våra olika möten med varandra i dag, det har jag undrat den senaste tiden. Och vad är vi beredda att betala och investera av känslor och engagemang och hur ser vi på “användbarheten” av eventuellt spel och fejk och hur mycket framstår, vid närmare eftertanke värdet av sanning, uppriktighet och äkta social vara, i våra ögon?
Vilken social valuta blir starkast, mest gångbar och får det största värdet i ett mänskligt utbyte om man väljer att se det i det STÖRRE sammanhanget och lite utanför vad vi nog ofta ganska aningslöst, tror är vårt eget bästa.
Vilken bild av oss själva, vilken framtoning och vilka egenskaper ökar och bygger på riktigt, det värdefulla mänskliga kapitalet i oss och blir egentligen till vår omvärlds bästa?
Vi jobbar så klart med de medel vi har i den här saken, och använder var och en de sociala verktyg som är mest välsmorda och gångbara, och framförallt de som vi känner oss trygga och bekväma med och som vi behärskar. Och det hänger förstås ihop med vad vi känner är inom ramen för vår identitet och det som gör oss mest lyssnade på, sedda och bekräftade och inte minst, förstådda – i det sociala spelet.
Och jag kan verkligen tycka att det bland oss vuxna finns nästan rörande mycket kvar av de strategiska, sociala mönster som vi använder redan i sandlådan för att få en så stark och vinstgivande position som möjligt. Och allt det där tror jag i grunden handlar om instinkter för “överlevnad” och vår längtan efter synbarhet redan på det stadiet.
Den som vet att använda och till och med utnyttja… en överordnad roll och sitt kapital av pondus, har ett större inflytande och kan skenbart framstå som allt igenom trygg men gör inte alltid sin omgivning trygg utan bidrar ibland till motsatsen. Och då kan det övertaget i vissa fall bli den makt och valuta som hon eller han “handlar” med och det… ibland inte utan hårda nypor. Men vilket värde har då det samlade kapitalet av socialt utbyte hos en sån människa undrar jag, är det till gagn för mognad och utveckling, eller ekar det av tomhet där inne där det naturliga mellanmänskliga behovet ska ha sitt bo..?
För andra kan till exempel en gränslös självuppoffring och en aldrig sinande vilja till hjälpsamhet vara varumärket och det man bygger upp den sociala rollen med. Och det tror jag ibland kan indikera ett urgröpt självförtroende och en skadad självbild som håller igång ett rollspel som inte bidrar till vare sig hälsa, en god självbild eller ett sunt och värdefullt mänskligt kapital, och som kan liknas vid ett sorts självskadebeteende.
För den som ofta får uppskattning och beröm för sitt yttre och för sin skönhet- för sin “perfektion”, kan det fördelaktiga utseendet bli en riktig hårdvaluta som stiger i värde ju mer den används och exponeras och ju högre status får det då för den avundsvärt vackra människan. Och då riskerar alltid minst lika fina inre egenskaper att komma i skymundan, för det ena utesluter aldrig det andra.
Detsamma gäller nog när det gäller framgång i jobb och yrke och andra imponerande materiella segrar som läggs för människors fötter. Och utifrån de här olika rollfördelningarna spelar vi oförtrutet på i det sociala spelet, och beroende på rådande tillgång och efterfrågan och hur den här marknaden ser ut så kan det hända att det faktiskt går inflation i vår mänskliga valuta…det är förutsägbart och ligger antagligen i vår mänskliga natur.
Och då får vi antingen “ta i lite mer”, ropa lite högre och göra oss mer synliga och genom det också öka den sociala risk som nya investeringar alltid innebär. Eller får vi bli mer innovativa och hitta ny marknadsföring, ny front och återvinna och helst öka sin valutas värde. Men… vi kan aldrig i förväg vara säkra på eller kalkylera med vinst eller utdelning.
Alla typer av marknader är hårda och kärva och den sociala är inget undantag, så det är tungt och målmedvetet arbete som gäller om man ska hålla sig kvar på sin pinne och kunna skapa intresse i den framforsande floden av alla andra som lever under samma villkor. Och i den meningen tycker jag att GÖRANDET numera har sprungit om VARANDET och gjort så många av oss till ständiga marknadsförare av oss själva i en värld där nya händelser och skeenden oavbrutet rinner till och avlöser varandra.
I olika tider, kulturer och sociala skikt och sammanhang, har den sociala valutan och våra kapital utifrån efterfrågan och tillgång förstås sett olika ut, och med det har ju själva rollspelet förstås också skiftat.
Och jag kan inte låta bli att tänka lite kring vad som händer med oss och vår icke -materiella utveckling om bara de vackra, lyckade och framgångsrika “perfekta” människorna och deras valuta fortsätter öka i värde? Och om vi inte ser faran i att inte balansera våra egentligen så välvilliga omdömen om varandra med epitet som också har med inre egenskaper och kvaliteter att göra.
Och då när omvärlden är beredd att betala hur mycket som helst för att få vara i de perfektas närhet och då alla de som INTE uppnår den här hyllade eliten och deras stjärnglans står där med SIN sociala valuta och sina kapital, som då kanske inte längre har nån efterfrågan…?
Har vi då nått en punkt där yta och materiell framgång har ensamrätt och tolkningsföreträde av vår människosyn och av människovärdigheten?
Jag är alls inte säker på att jag vill leva i ett sånt samhälle…
