Jag kan ibland tycka att jag är en hopplöst nostalgisk person, på gränsen till patetisk romantiker, när det gäller allt det där som jag ju faktiskt har lämnat bakom mig.
Men sanningen är den att jag trivs så innerligt bra i de där lite dunkla, som av gamla gulnade foton färgade landskapen av vemodsfyllda stigar, stenar och snår i mitt inre. Och jag besöker ofta den här platsen i mig själv och jag gör det ofta och gärna, för det lugnar mig och stärker min tacksamhet till livet. Och det stärker min känsla för att inget… nog INGET alls av det vi nånsin upplevt, i någon mening saknar betydelse.
Musik och dofter är ju helt oslagbara vad det gäller att aktivera hjärnans minnescentrum, och på ett kick kan jag med alla sinnen vara tillbaka till ett “där och då” – en bit av min historia, där jag varit särskilt glad och tillfreds kanske till och med lycklig, eller ibland förtvivlat ledsen och ensam, och då ibland nådde min förtvivlans gräns.
Jag har haft lätt för att tycka om, älska och faktiskt förlåta människor i mitt liv, ibland FÖR lätt för mitt eget OCH andras bästa. Och separation och förlust och att gå ur ett förhållande, vare sig det varit nödvändigt eller ej, har varit både svårt och smärtsamt för mig. Då har jag liksom alltid fått som en tunnare hud… en större sårbarhet och så många känslor har samlats i mig och då ofta aktualiserat gamla separationer och minnen från när när band och bindningar till de av mig en gång älskade brustit och lossnat.
Det kan faktiskt vara både skönt och bra att vara en sån här ohjälpligt, kronisk romantiker – hyper – nostalgisk känslomänniska. För man har alltid sitt minnesrum att kunna dra sig tillbaka till där man i princip ganska selektivt,
kan välja sitt sällskap ur ett persongalleri av både före- detta – nära människor och de som man fortfarande lyckligt har omkring sig!
Men man får duktigt akta sig för att inte drunkna där i det skimrande stora havet av gamla “genomlevdheter” i alla färger och tonarter… och behöver minsann sin lilla symboliska flytväst på ibland…
Ibland möter man människor som, Gud ske lov inte alla är som jag haha.. och dem vill jag OCKSÅ försöka förstå och respektera, för det sparar man en massa upprördhets – energi på. Såna som till synes kallt glider i och ur relationer och som när man pratar med dem verkar ha svårt för att överhuvudtaget kunna definiera en relation. Människor som inte känner när den är i gungning, inte uppfattar de tecken som tidigt indikerar just det. Och som “plötsligt” och ofta väldig förvånade inser att det “är slut” och då förstås känner sig oförstående och VÄLDIGT kränkta..
Ännu mer intressant och sorgligt är det att de heller inte synbart, tycks sakna eller sörja sina relationer eller partners i livet.
För vissa människor förblir barndomen så uppenbart det finaste och som vore den helig mark… Och föräldrar och andra vuxna från den tiden fortsätter att vara de oantastliga, idealiserade förebilder som INGEN sen kan ersätta eller mäta sig med. Och relationer blir därför, tror jag, svåra att få fungerande och varaktiga.
Den romantiserade drömmen om den paradisiska barndomen står liksom som en seg hinna mellan det förgångna och nuet. Och i de här tankarna kommer jag inte förbi Ingmar Bergman, Woody Allen och ganska många andra mästerliga specialbegåvade kreativa, konstnärliga människor, där man tydligt kan se de här sambanden i deras filmer och i deras livs – och – relationsmönster.
För dem tycks det vara lätt att gå i och ur relationer och lämna människor bakom sig, alldeles oavsett hur länge de funnits i deras liv. Möjligen handlar det om en avstängning av känsloflödet och om en oförmåga att kunna göra emotionella investeringar i en annan människa… Om en dysfunktion som är antingen medfödd eller som uppstått av en anledning i dunkel dold…?
Men kanske är det bara så att barndomens goda minnen och bilder för dem är så starka och färgrika och fulla av känslor att vuxenlivets upplevelser bleknar i jämförelse med dem. Och att det därför, i extremfallen, kan bli svårt med anknytningen till människor i vuxenlivet, när den där idealiserade står i vägen för att kunna knyta band…
Och om känsliga konstnärssjälar som aldrig riktigt kunnat finna sig tillrätta bland de vanliga sammanhangen i den här världen, och om socialt utbyte endast på egna villkor…? Att barndomens tryggaste och förutsägbara, valda delar tar över attraktionskraften och att ekon från andra livshändelser senare, då tystnar fort och att minnen snart bleknar, falnar och dör bort. Och att DET för oss andra förstås… kan upplevas okänsligt och hårt.
Därför tror jag att många kreativa författare inte ser nåt annat sätt att leva än det att låta sina egna verk och produktioner inte bara få bli publika succéer utan också bli ett självändamål. Och illusionen av en pågående återupplevelse av barndomen, och barnets mest sällsamma OCH, för den delen också svåra upplevelser.
Vilket blir en repetitiv bearbetning av känslor, och antagligen en upplevelse av att ännu vara kvar i det förgångna och i förbindelse med det förgångnas villkor. Och om att aldrig riktigt VILJA bli vuxen… för att det sannolikt blir för sorgligt att lämna barndomen.
Och kanske kan det här i bland förklara lite av det som ligger bakom vissa människors oförmåga att, just kunna knyta an till människor och om rädslor för bundenhet i flera avseenden. Och om hinder för intimitet och närhet UTÖVER medfödda behov. Och om en ibland total oförmåga att både vilja och kunna.. värna och vårda sina relationer, och inte minst om det inte det att inte kunna känna och visa känslor.. och om en likgiltighet för andras känslouttryck.
