Att följa sitt hjärta och att vara sin kärna och sina övertygelser trogen talar vi ofta om i dag, och det har nu gått mer än hundrafemtio år sen det här jag skriver om i dag, utspelades sig. Det är hämtat från en historisk epok då sorgligt många kvinnor gick ur tiden utan att aldrig ha nått skymten av självständighet eller oberoende. Och trots att så mycket, lyckligtvis, är annorlunda och förändrat på den punkten i dag så tycks vi kvinnor ändå behöva påminnas om det där magiska i kraften av att följa sitt hjärta och sina övertygelser och ta vårt alldeles självklara, rättmätiga utrymme på samma villkor som männen på det här klotet!
Och kanske behöver vi människor oberoende av kön ALLTID, hur samhället än ser ut, bli påminda om det här just för att det är en inneboende potential som om den används, kan ta fram det bästa i oss och inte minst kan den vidga hjärtats rum och mottaglighet för kärlek och medkänsla och det upphöjer och adlar människan i oss alla!
På den tiden när huvudpersonen i mitt inlägg levde och verkade, var så många kvinnor fastlåsta och inte sällan livslångt hindrade av förväntade stränga könsnormer och dominerande patriarkala värderingar. Och kunde då inte nå vare sig kärna eller frukt av personlig övertygelse och inte heller, med få undantag, förverkliga sina egna drömmar.
Kvinnan på bilden nedan, med sitt för mig typiska 18oo -tals- skimmer kring sin aura, och den som jag vill rikta ljuset på i dag, hette Emma Johanna Ohlsson f. Nyberg och var min mormors farmor. Hon levde också i en tid då kvinnans ställning övervägande var underställd mannens, och när praktiken av självständiga tankar och personlig ideologisk övertygelse verkligen krävde mod och styrka, och då det i många fall var lika med, ett inte alltid ofarligt risktagande.
Emma föddes i en trygg och för den tiden ganska välbeställd familj i Madesjö i det innersta av Småland, där pappan var garvare och en driftig man som blev grundläggaren till Nybro stad. Säkert fick de här viktiga omständigheterna betydelse för den styrka som Emma tycks ha haft med sig från början, och kanske gjorde det att hon nånstans inom sig redan då visste och befäste sitt inneboende värde som kvinna.
Emma gifte sig med en man som liksom pappan var garverifabrikör, som det hette på den tiden. De satte bo och bildade familj i ÅLEM, tänka sig, precis där jag och min Jan nu bor, i samma gamla anrika kulturbygd! Emma började tidigt arbeta som “jordemor,” vilket är ett sån vacker gammal benämning för den tidens barnmorska, och hon fick under tiden själv egna barn.
Naturligtvis hade Emma med tanke på den tidens stora barnaskaror, hela tiden ett mycket viktigt arbete att utföra. Och jag kan se henne framför mig med sin stora barnmorskeväska med snabba steg hoppa in en vagn dragen av en stark och trogen häst, som så fort det bara gick tog henne fram till en stackars kvinna som väntade på att bli förlöst i något kallt och dragit fattigt hem, där det förut fanns många barn och där nöd och hunger redan innan var stor.
Och jag vet att Emma var, som det står under hennes foto i Ålemsboken, en “blid och ödmjuk kvinna till stor välsignelse i många fattiga hem” och att hon gjorde skillnad, för hon var sannolikt inte rädd för att se den stora, verkliga bilden av tillvaron, och kan inte ha låtit egot eller den egna bekvämligheten stå i vägen. Hon såg nog i sitt inre över kanten på det mindre perspektivet och hur bra det skulle kunna bli.
Och när den äkta”kallelsen” slår till då tycks alltid redskap och färdplan för den som tar på sig uppdraget vara välsignat och säkrat av en högre uppdragsgivare! Den inlevelsen visade sig också hos Emma bli drivkraften till att våga ta steget ut och följa SIN övertygelse och göra verklighet av drömmen om att skaffa mer kunskap så hon kunde minska det vanligt förekommande lidanden som den stora barna – och mödradödlighet innebar för redan innan utsatta familjer vi den tiden.
Min mormors farmor ville, enligt vad hennes son sen med stolthet lär ha vittnat om, med kunskap och engagemang följa sitt hjärta och övertygelse och minska lidanden, och hon gick med stort mod från ord till handling! Sökte in till en av de allra första intagningarna för formell utbildning till barnmorska vid dåvarande Barnmorskeläroanstalten I Göteborg. Antogs, lämnade sin familj och reste målmedvetet dit och tog sen sin examen 1856. Och tänk att jag har en kopia av hennes avgångsbetyg undertecknat av “professor Hjort” medicine doktor. Och bredvid hade Emma som den varmt troende person hon var, i tacksamhet noterat : ” Jag var så nervös inför de teoretiska proven, men Gud var med mig och allt gick bra”.
Emma Johanna följde sin övertygelse och ställde sig nära sin kärna och lyssnade till sitt hjärta till förmån för en god och osjälvisk tanke, och fortsatte sen att arbeta som bygdens barnmorska i 34 år!
Jag fick vetskap om Emmas beundransvärda historia i 30 -årsåldern genom en mormoster som var släktintresserad och som för övrigt gav mig så mycket livsavgörande hjälp och glädje i livet.
Och jag tackar för att hon gjorde det möjligt för mig att få titta in i min mormors, farmors spännande liv, och framför allt i hennes varma osjälviska hjärta! Och det är för mig lite rörande att se och veta, att Emmas varma, bruna intelligenta blick och ganska sydländska utseende gick i arv inte bara till “moster Karin” f. 1918, och flera av hennes syskon, utan också till min älskade dotter Johanna f. 1973 !
Visst är det underbart med arv och geners målmedvetna genomslagskraft och hur den ibland så tydligt går längs en rak och följdriktig linje för att nå sina mål i sentida ättlingars ansiktsdrag! Jag blir så berörd och faktiskt tårögd av den tanken och tacksam för den fantastiska tidiga kvinnoförebild som Emma Johanna blev för mig! Ljus och tacksamhet till henne!
