Allt har som bekant både för -och nackdelar, plus och minus och det är klokt att kolla upp det innan man bekantar sig med nåt nytt, vad det än gäller faktiskt.
I dag då den stora världen genom informationstekniken har kommit oss så nära, har förstås både direkt och “färdig” kunskap, liksom kurser, råd och andra hjälpmedel som kan förväntas leda fram mot till exempel personlig utveckling, blivit ett gigantiskt ganska svåröverskådligt smörgåsbord till vilket vi har access dygnet runt.
En del olika näringsintag och smörjmedel för vars och ens mentala – själsliga tillväxt på det här högst attraktiva bordet är relativt billigt, somligt helt gratis och annat kostar och ibland nästan skjortan.
Man kan om man har lust, vända och vrida på det mesta och mer eller mindre enkelt hitta “fel” eller “rätt,” och det gäller förstås också den här branschen som erbjuder hjälp till självhjälp med kurser och kortare utbildningar. Och hur som helst ska man aldrig, om du frågar mig, utan varje vanlig sund granskning vare sig hoppa på eller förkasta en sån här möjlighet! Och även om man kanske hakar upp sig på nåt i själva konceptet, ska man heller inte “kasta ut barnet med badvattnet” för just DET kan ibland bli en utmaning för en och kanske just därför bli en nyttig nöt att knäcka och kanske förstå på det djupaste planet i sig själv!
Det FINNS så många bra coacher och terapeuter som verkligen har hjälpt människor fram till betydande livsförändringar och som fortsätter hjälpa och som fått många att bryta dåliga mönster och vanor, och det tycker jag är så bra och värdefullt och det kan jag glädja mig åt.
Men det jag ser som en uppenbar risk och som jag bara inte kan gapa inför och svälja är att den här tillgängligheten och alla dessa möjligheter att restaurera, återställa eller nybygga sig själv på insidan, så mycket ändå hänger på vad någon eller något UTANFÖR sig själv initierar, regisserar och lägger i en som en “lösning” och inte sällan som en klar och farbar väg där en extern kraft ritar kartan.
Det kan få den effekten, tror jag att man kan göra en riktigt bra resa men med som en ögonbindel, genom att lämna över hela ansvaret för väg och färdriktning, känna full tilltro till det och när målet är nått bara har att ta av ögonbindeln och gilla läget och tycka och tro att “det här blir säkert bra och nu är jag “förändrad”, kan börja utvecklas och att det sker automatiskt utan eget jobb, på riktigt!
Det här funkar naturligtvis i många fall, men man ska vara klar över att det också markerar och signalerar i en inte obetydlig mening att hjälpen kommer utifrån mig själv från nån annan. Och att det egna ansvaret – “självjobbet”- egna reflektioner, och en självkännedom behövs för att man ska kunna hitta insikter som består och vidgas och som gör att arbetet mot ett inre växande fortsätter kontinuerligt, utan extern hjälp, och det stärker den inre mentala kompassen när det gäller hjälp till självhjälp.
Jag tycker faktiskt att vi generellt behöver hämta tillbaka tron på oss själva ( och då talar jag om det inre självförtroendet och den egna mer djupt sittande självkänslan utan varje yttre attribut) och mer lita på de redskap och den potential som vi alla har, mer eller mindre åtkomlig som är en kraft att faktiskt räkna med också utan proffshjälp utifrån!
För om man utvecklar en övertro på extern hjälp så kan man också lätt bli själv-ängslig och till och med beroende av en utifrån kommande hjälpkraft som med ett aldrig så bra och proffsigt koncept faktiskt kan slå undan benen på direktkontakten med de egna inre pelargångar där de djupaste insikterna som man själv gör finns att hitta!
