Gå in och läs det här om ni är intresserade av hur märkligt och motsägande det kan bli i en arbetsgrupp…!
På en arbetsplats inom äldrevården där jag en gång jobbade fanns en avdelning som kännetecknades av återkommande konflikter, gamla obearbetade surdegar och en sur och gnällig arbetsgrupp som för länge sen förlorat lusten och glädjen till arbetet och som inte sällan utan större försköningar öppet gav uttryck för det.
Arbetslaget dominerades av utifrån sett, blockerade kyliga människor som flera av dem egentligen inte var några “vårdmänniskor” och som antagligen dagligen tog med sig en del frustrationer och privata problem till jobbet och presterade utifrån den mixen och resultatet blev då ganska förutsägbart… Man kunde riktigt känna att det bokstavligen, drog kallt om öronen när man gick igenom den här avdelningen och att patienterna här var tystare och såg mindre glada och tröttare ut jämfört med de andra i huset i övrigt.
Men, jag vill i rättvisans namn säga att det fanns personer i den här, liksom känslomässigt “förstenade” arbetsgruppen som gjorde allt, verkligen allt för att med sina positiva attityder och med sitt genuina engagemang för att förbättra vårdkvaliteten och höja arbetsmoralen och stämningen i gruppen, och som kämpade mot hårda vindar varje dag… och till de eldsjälar går min beundran fortfarande, nu flera år senare. För de uträttade verkligen stordåd för patienter och anhöriga under blygsamhet och tystnad!
Trots en del, varningar, men alldeles för milda och taffliga, från arbetsledarhåll så förändrades egentligen inget på den här dystra avdelningen och till synes inte heller i människorna själva. Det var en märklig skara som som så uppenbart var splittrad av interna bråk och grupperingar, och som hade som en mur av distans runt sig och som inte gärna släppte in vikarier med nån större glädje eller öppenhet och de var de flesta medberoende av varandra. Och jag kan komma ihåg hur jobbigt och spänt det kunde kännas när man skulle hoppa in som springvikarie på den här avdelningen där negativiteten satt i väggarna…
Så kom då en brytpunkt när det från arbetsgivarhåll och med vissa påtryckningar från anhöriga, när “något radikalt måste göras” för att komma till rätta med vad som låg bakom det här destruktiva negativa arbetsklimatet. Och en plan upprättades för att konfrontera alla i arbetsgruppen och för att kunna hitta särskilt pådrivande och tongivande ledarpersoner som fick andra att ansluta sig till den här tråkiga, icke alls professionella attityden till jobb och arbetskamrater.
Och ledningen ville förstås hitta huvudorsaken till det här konstanta missnöjet i en arbetsgrupp som egentligen hade samma brister och tillgångar i arbetet som de andra avdelningarna, utom vad det gällde de olika personligheterna och deras ryggsäckar i själva arbetsgruppen.
En extern psykolog med inriktning på arbetsmiljöproblematik kallades in och dagarna innan kunde man märka att personalen plötsligt “skärpte till sig” och hade lagt på sig lite gladare miner och var nog lite rädda inför det oundvikliga.
Dagen för psykologens besök kom och övriga husets avdelningar höll liksom i tystnad gemensamt andan för sina arbetskamrater… som ju inte automatiskt var onda människor bara för att de inte var i harmoni och balans, och de hoppades på det bästa. Och då hände DET:
Att när hjälpen och stödet var på plats för att reda ut befintliga konflikter och ge energi och nyorientering i arbetsgruppen och i omsorgen om de gamla, och när den missnöjda personalen äntligen blev lyssnad på och uppmärksammad, så visade det sig att samtliga närvarande vände taggarna utåt , blev reserverade och gick upp i GEMENSAMT försvar MOT hjälpen utifrån och tyckte inte de behövde någon hjälp utifrån alls…!!
Den tillfälliga sammanhållningen och ett temporärt “eld upphör” upphörde, och det mesta blev tyvärr snart som förut i den här gruppen av desillusionerade vårdjobbare som inte antagligen inte orkade ta itu med vare sig privat problem, än mindre de på jobbet. Eller var de kanske bara rädda för vad som skulle hända om de släppte det gamla, invanda “trygga” taget om sin vardag på jobbet och för att stiga in i ett annat och nytt tanke – och – synsätt på vård och rutiner, eller förändrade sina liv…?
Inte förrän det äntligen blev lite rörlighet i personalomsättningen genom naturliga avgångar där det annars varit en nästan oförändrad sammansättning så länge (gissa varför…..) blev den här avdelningen en avdelning att trivas på för alla inblandade, och det var banne mig på tiden…!
Men det intressanta är det där med att när det som i en situation upplevs som ett utifrån kommande “HOT” så slår ofta överlevnadsinstinkten och “vi- och -dom – tänket till med psykologins fulla kraft i en annars splittrad grupp. För man vill själv överleva och vet att chansen är större om man inte avviker från mängden/ massan i ett kärvt läge. För tillsammans blir vi i allmänhet ofta starkare inför ett oönskat ingrepp utifrån och då tar överlevnadsinstinkten vid och man kan paradoxalt nog tillfälligt hålla i hop och förenas och försvara det som man egentligen är väldigt oeniga och konfliktstyrda inför! Och det här kan vi så tydligt också se i samhället med alla typer av främlingsfientlighet och rädsla för avvikelser från norm och trygghet.
Så jag vill påstå, att av den som medlar och jobbar med diplomati, var det än utspelar sig, så krävs det av den personen en enorm professionalitet, mycket kunskap och stort tålamod! Och såna människor finns och de kan lösa de mest infekterade problem och de har alla min beundran för det svåra jobb de gör!
