Det GÅR bara inte att bli vän med alla eller att konstant vara på god fot med de flesta människor…. Och har man den naiva tron så har man okejat ett självpåtaget jobb, som om det pågår länge, garanterat slutar med att huvudet och allt det som av varierande mängd ryms där, gör ett distinkt besök i väggen….så det bara tjongar om det! Och det kan banne mig bli ett varaktigt och högst oönskat besök…!
Jag har en del erfarenhet av det här eftersom jag med en dåres envishet, ganska många år faktiskt, har VELAT tro att man nog kan klicka med nästan alla om man bara gör allt man kan, vältrar sig i filantropisk vänlighet typ dygnet runt. Och nästan bryter av sig på mitten av ansträngning, för att förstå och förlåta och urskillningslöst “vända “andra kinden till” alla som kommer i ens väg. Inklusive de som uppenbart inte vill vara där utan egen vinst, och som utan egentlig anledning behandlar en som “skit under skorna”.
Och som många av dem säkert själva haft samma ledsamma lågstatus i flera relationer för att de vågat vara sig själva och stuckit ut på “fel” sätt…det finns nämligen också ett “rätt” sätt…!
Och det typiska är att jag alls inte haft samma lätthet att förlåta mig själv i olika sammanhang beroende på att jag vande mig vid att må dåligt men ändå så dåraktigt fortsatte serva andra och då per automatik identifierade mig med just “skiten under skorna…” Och när jag ser det här vansinnesjobbet i min historiska backspegel så kan jag numera, dock utan bitterhet ändå bli både ledsen och ganska arg på mig själv.
För att jag tillät andra krympa mig utan att jag under många år röt ifrån och försummade att knacka på hos mitt SJÄLV, och inte frågade hur jag verkligen mådde och om det här verkligen var OKEJ…!
Men jag, i likhet med så många andra med samma erfarenhet, levde i den villfarelsen att, om jag är “snäll” mot allt och alla, jobbar duktigt på att komma ihåg andra och deras behov och glömmer bort mina egna och skiter i mig själv, så KANSKE jag ändå blir älskad på riktigt och att den kärleken fyller upp bristen i mig, och typ, fixar mitt liv …! Så otroligt naivt och aningslöst tänkt av mig som ändå faktiskt har varit rätt bra på att just – tänka…
Jag har sagt det förut och jag kör en repris: Det HÄR är ett självbedrägeri som i många delar har likheter med ett destruktivt självskadebeteende, där den felande länken är frånvaro av respekt och kärlek till sig själv, och alltid har sin förklaring och ett ursprung och ett “paket” som är värt att spåra och ställa på bordet!
Det är lätt att tro att det här alltid är ett ädelt beteende och det KAN det vara, men bara om det bedrivs inom rimliga gränser och på behörigt avstånd från självutplåning och poänglöst självförakt! Och passerar man DEN gränsen, där jag själv var positionerad redan i nedre tonåren och alldeles för länge, så är det inte alltid, de allt igenom goda osjälviska motiven som styr, utan ett lurigt ego, och som jag som jag tror, ibland ett så kallat “Jesuskomplex” som nog ofta uppstår ur ett desperat egenbygge av självkänsla och självbild. Ett fuskbygge utan naturlig extern bygghjälp, ett fuskbygge där det inte sällan finns en vilsen och osäker byggmästare, men inget komplett välvilligt bygglag…
Under såna förutsättningar kan paradoxalt nog en murrig dyster självbild med svaga konturer, kompensatoriskt slå över lite i viss “hybris,”och då tar man ofta på sig hur stora skor som helst för man vill bli sedd,”rädda världen”och få lite av det ljus på sig som man aldrig fick i de viktiga barnaår då fundamentet i självbilden formas. Och man bara fortsätter att snubbla omkring i de här jätteskorna och mår egentligen sååå…. dåligt, men är fullt upptagen med sitt “samaritjobb”, och det här är ett paradexempel på vad en OBALANS kan ställa till med i en människas liv .
Nu har jag med ålder och erfarenhet, och med mer kärlek till min person och en tillkämpad självrespekt, förstått att man inte ensam kan eller behöver “rädda världen” och alla missförstådda marginaliserade medvandrare – varje dag. Eller vara konstant snäll för att bli accepterad och respekterad, och kanske älskad… Och jag har fattat att man faktiskt inte kan vara vän och i fas med alla, och att man inte behöver bli så ledsen och uppgiven när ett juste och vänligt bemötande ibland inte ger respons eller ger genklang i vissa människor.
Så är det bara – punkt…! Det är inte FEL på mig själv om nån annan inte gillar mig eller av nån anledning retar sig på mig. OCH, det är heller inte fel på den personen, vi befinner oss bara på olika hållplatser på den stora universella resan och ibland så långt ifrån varandra att vi inte kan nå varandra och inte synkas med varandra.
Och det är precis då, när som det kärvar och gnisslar mellan oss på det där speciella hopplösa sättet, som man bara ska retirera och backa, gilla läget och sig själv – fullt ut utan varje villkor! Sen påminna sig om att det FINNS så många ANDRA som passar in och är förprogrammerade för ens eget kontaktnät i ens liv,och som man kan interagera friktionsfritt med och ha såna ömsesidiga relationer med som gynnar vår utveckling och där vi har nycklarna till förståelse och respekt – i LAGOM mängd, till varandra!
