Varför är det egentligen så svårt för oss, och för vissa nästan omöjligt att be om hjälp, släppa styrningen av sitt liv och pausa regin av sin vardag och över själva tillvaron när den här stora grytan kokar över….? Det är ju mer sällan fråga om att bli omyndigförklarad eller att bli, vad man förr kallade “idiotförklarad när man sätter ner i foten,” och det är ingen riksolycka eller typ, som att förlora ett slag i ett större krig!
Det handlar bara om att vi så många av oss, under generationer ganska oreflekterat marinerats i en felaktig föreställning om att det är en svaghet att inte orka att inte ha full koll och styrning på sitt liv, och att det per automatik är direktkopplat till det pinsamma att man inte längre är stark nog…!
Och envist fortsätter många av oss att leva upp till det här pubertala outvecklade styrkeidealet, håller genom det föraktet för “svaghet” under armarna så det kan överleva och påverka, och vara en fortsatt farlig idealbild för kommande generationer.
Hur många av oss har inte nån gång känt att man bara inte orkar med det vardagliga inflödet av jobb, krav och förväntningar, att kraften är förbrukad och att alla, högst tillfälliga och inbillade reservenergier också har nått sin botten..? Jag tror att vi är oräkneligt många medlemmar i den klubben och jag är en av dem…
Vi är ofta bra på att vårda och ta hand om våra materiella saker och ting, och när det gäller t.ex bilen så ser vi till att fylla på olja och kylarvatten och har koll på smöorjningar av det som behöver det. Och vi försummar sällan bilservicen för vi vill ju att motorn ska hålla och behålla bilens värde…. och fortsätta fungera…
Och det där går för verkligen mig under kategorin intressanta paradoxer!
För om vi inte värderar oss själva minst lika högt som en bil eller nåt annat “omistligt” av materiellt värde i våra liv, och missköter oss själva, för att vi inte stoppar i tid och ber om hjälp, då har vi nått en förutsägbart farlig gräns! Och det är ju faktiskt så att om vi inte tydligt och prestigelöst iropar ut vår nödsituation, så kan vi ju ändå inte använda alla prylar och grejer, eller ens köra vår bil…
För då har vi sannolikt tappat både ork, lust och motivation och helhetshälsa och då kan det bli fråga om en lång resa tillbaka till balans och jämvikt och summan av alla faktorer i våra liv…! Och hur dumt och motsägande är inte det scenariot tänker jag som själv varit där ofrivilligt och hälsat på i den sunkiga träskmarken…
Så hallå där systrar och bröder där ute… där så mycket forsar fram och flyter på och gör många av oss till dumma “prestigeknarkare”, svaghetsbekämpare och pryl – och – jobbfixerade! Ta kommandot över allt det där bedrägliga luret och betrakta prestigen, som en illusion, som nåt” som inte finns och “hejdåa” den och kasta den symboliskt över axeln!
Var VERKLIGT modig och klok och be om hjälp innan du kommer att behöva ett helt livräddningsteam i ditt liv..! För börjar det luta och stressen och kraven hänger över dig från flera håll, då luktar det redan obalans på alla plan… Och det är DÅ som du antingen får lägga ner vardagsverksamheten på obestämd tid, för då gäller inga tidsplaner, det får man bara hacka i sig, för då är liv och hälsa mål och riktning!
Eller så får du i god tid “annonsera” efter en riktig sund och bra “regiassistent” i ditt liv. En person med behövlig överblick, bra mänsklig mognad och en megastor portion sunt förnuft, en riktigt bra och komplett avlastare helt enkelt!
Hitta en bra psykolog, livscoach eller mentor, se över dina livsmönster och skaffa dig mer kunskap om dig själv, och lägg det med stolthet till ditt CV! Och använd sen de här de kunskaperna i allt du gör och känn dig bara så oreserverat nöjd med dig själv, för det är du värd! För då har du antagligen klarat hoppa över flera upplevda hinder och bemästrat det ofta största och svåraste:
Nämligen dig själv… och ditt eget motstånd i form av rädslor och förvirring, inför att kanske tappa kontrollen och både kjol och byxor och hela läget… Men kontrollen, den har man ofta i den fasen redan tappat utan att man egentligen märkt det och man har gått på autopilot och reservkrafter ofta en lång tid och varit sååå “duktig” så… Och den förlusten är bara bra, för den är själva grundförutsättningen för att kunna ta emot hjälp vare sig det blir tal om “hela hjälpteam” eller “regiassistenter”, för då är det största hindret redan borta och vägen framåt är öppen, men fortfarande omöjlig att beräkna längden och framfarten på… det ska man komma ihåg..!
Det här kan i efterhand också visa sig bli det bästa man gjort i sitt liv, och en riktigt bra och långsiktig investering i sig själv! En kapitalinvestering som över tid ofta ger utdelning för hela familjer och som kan ge fantastiska sekundäreffekter och kunskaper för deras hälsa också…! Och dessutom blir man en bra förebild och vägvisare för sina barn!
Genomskåda den fåniga, tunna prestigen och våga vara, så kallat “svag” för då visar du självrespekt och aktning åt alla håll… och då är du ÄR STARK PÅ RIKTIGT!
