DÅ 1999, var jag 45 år och mitt i livet. Jag hade ett jobb som jag älskade, jag var trygg och tillfreds i min älskade familj. Jag tyckte då, som nu om att fundera och “grunna” kring saker och ting, och jag kände fortfarande att jag räckte till för det jag ville göra, arbeta med, och i det jag strävade mot, och jag var nära nog lycklig.
Och framför allt var jag tacksam och förundrad över att tillvaron kunde vara så ljus, lugn och problemfri. Jag hade då levt mina första fem år i andra akten av mitt liv, och hade efter moget övervägande lämnat mitt gamla liv – den första akten. Jag var skild och hade underligt nog uppbådat modet att säga upp mig på jobbet och efter 40 år flytta till en annan plats och börja ett spännande nybygge med min nya livskamrat- Jan.
När jag hade tid skrev jag och “renade” sinnena och hjärnan när den kändes full av intryck och känslor. Och det blev då och då en krönika här och där i nån tidning, och ibland fick jag ett debattinlägg publicerat. Jag kände mycket engagemang för den demensvård jag jobbade i och det gav mig ofta inspiration till texter.
NU har det snart gått 22 år sen jag skrev den här krönikan, en av mina första I Kalmartidningen Barometern, och jag blir liksom… lite känslomässigt andfådd när jag inser hur fort tiden har gått…! Men glad för hur mycket som ändå är oförändrat i mig, och fast det yttre har bytt “ytterrock” så tänker på samma sätt och transportsträckan till känslorna är lika kort som DÅ…
För mig är det mesta tidlöst och jag har aldrig kunnat förstå vitsen med att man förväntas vara, tänka, känna och bete sig på ett visst sätt i en viss ålder… jag vägrar att ansluta mig till den sociala förväntningen som är en riktigt förminskande norm bland många människor. Och jag skulle aldrig drömma om att förändra mig för jag “borde” eller “måste” bara att jag nu är en 65- plussare… Det tycker jag är så urbota dumt att anpassa sig till!
Vi har alla genomlevda åldrar i oss och naturligtvis av en anledning… Vi ska förstås använda alla erfarenheter och åldersrelaterade sidor av oss själva, och framför allt, aldrig tappa kontakten med BARNDOMEN där allt en gång började. Och jag tror att det finns en oerhörd kraft i att vi då stod andevärldens magi nära för vi hade ju nyligen varit där i den världen…
Närheten till alla åldrar aktualiseras hos gamla människor. Och hos den som är dement tycks det förgångna passera revy som i en film med varierande bildkvalitet, och ibland verkar det som att bilderna är särskilt klara och väcker många känslor. Men vissa dagar och stunder är minnesbilderna suddiga och blir förvirrande och ångestskapande, men ÄNDÅ lika verkliga!
Och då är det bra att de som vårdar förstår och respekterar den här verklighetsuppfattningen, och genom det förskonar dementa människor från att fler illusioner tas ifrån dem och att de då får uppleva sorgen av av ytterligare smärtsamma separationer från det som är deras upplevda verklighetsbilder. Och det är en ära… att få göra sista akten i en människas liv så bra, fin och meningsfull som det bara är möjligt. Och när jag tänker tillbaka på mitt yrkesliv så är jag så tacksam för att ha fått bidra till det så många gånger.
Livet går fort och tiden springer fram när man har roligt… och det är bra att ibland stanna upp och tänka efter vad man egentligen vill använda tiden till…! För har man tur så blir man gammal och då är det nog rätt så skönt om man slipper ångra mest… det där som aldrig blev gjort…!
