Förr i världen bestod för de flesta vägen till det dagliga arbetet, själva transportsträckan dit, av ett par steg bort till ladugården och stallet helt nära hemmet de bodde i.
Och jag brukar tänka kring vad de människorna under ibland kanske mer än ett halvt sekel och under så många, många dagar och under alla årstider och olika väder, funderade på och om de längtade bort mot den stora värld som låg bortom deras vardag.
Jag är inte så säker på att så många önskade sig bort och ut i ett större sammanhang för trots kampen för brödfödan och det att hålla sig frisk och vid liv, så tror jag att det i den här vardagen som var sig så lik och upprepade sig med naturliga, nödvändiga inslag, bodde en trygghet bortom det vi i dag definierar som trygghet.
Man var genom sådd – grodd och skörd och liv och död i den dagliga kontakten med djur och naturens villkor i en nog nästan obruten kontakt med en högre kraft och den andliga verkligheten. Och i den tystnad som de kunde lyssna till och genom många monotona sysslor, så hade man nog en bra hjälp till en klar och ren kanal till den övernaturliga värld som ju egentligen är den mest naturliga.
Vi var då fortfarande så skönt “oupplysta” och “ociviliserade” att många trodde på naturväsen och på kraften och visdomen i det som äldre generationer hade berättat om sällsamma, tydliga andekontakter och det som de eviga naturlagarna lärt människor.
Vi är i grunden samma människor i dag och vi har, tror jag absolut mer eller mindre samma mottaglighet för andlig utveckling och medial kommunikation, och för mig har det ända sen jag var barn varit en sanning.
Men tyvärr har vi, i takt med att vi blivit “civiliserade”, alltmer tappat tron på oss själva och vår naturliga intuition, och har lite av en övertro på att hjälpen till mediala och andliga utvecklingssteg framåt, förutsätter utbildning, kurser, och nya kurser. Och vi tenderar att bli beroende av den här uppfattningen att både svaren och mysterierna finns någon annanstans, bortom – och utanför oss själva.
Stor respekt för alla dem som jobbar medialt med egna erfarenheter och stora andliga kunskaper och som utgör en daglig stor inspirationskälla och motor till de som vill lära och växa i andlig/ medial kommunikation, till dem vill jag säga tack och ge min beundran!
Men jag tror att vi har nåt väsentligt och alldeles tidlöst att lära av de resor som de där människorna kanske faktiskt gjorde utan några som helst resor någonstans. Utan ofta under ett helt liv bara gick mellan huset och ladugården under stjärnklara kvällar, ljusa spirande vårmorgnar och i solens varma högsommarstrålar. För jag tror att de inte sällan hade långt fler upplevelser i sina Inre rum än vad vi har i dag i vår öppna fria och rörlig värld med alla möjligheter.
Och tänk… vilken tid de måste haft att grubbla och grunda i sig själva när de grävde diken, mjölkade sina kossor eller sådde sin åker medan vårfåglarna flög omkring dem i enda stor och självklar gemenskap.
Jag tror det viktigaste vi har att återerövra, omfamna och hålla kvar… är just tron på de eviga, obegränsade möjligheter till kontakter med den andliga visdomskällan och till medial utveckling som vi alla faktiskt har, inom oss i våra inre rum!
Vi måste bara hitta vårt självförtroende i den här saken och ibland utan formell utbildning och kurser med olika behörighetsbenämningar, våga tro på vår egen kraft! Och framför allt ska vi ALDRIG jämföra oss med varandra och känna hets och stress att göra som alla andra. Särskilt inte inom andlig utveckling för den vägen är helt individuell och ser olika ut vad det gäller både förutsättningar och tidsplan.
