Att anpassa sig och agera adapter funkar dåligt i längden och kan farligt leda fram till gränsen för självutplåning och ren utmattning!

Att vara flexibel och att kunna anpassa sig är egenskaper som har hög valör i dag och säg den jobbannons som inte sätter det högt, för att inte säga högst på önskelistan… Och ju större vinster och framgångar som alla branscher kammar hem med god hjälp av just beredvilliga, superflexibla och verkligt anpassbara, “superladdade” anställda, desto mer statusladdat och nästan ovärderligt blir det här sättet att jobba på. Och det kan om något, med rätta, kallas sjukt ….

Men det här kräver förstås att man, helst utan att blinka och utan några större betänkligheter, positionerar jobbet allra först och som högsta prioritet i tillvaron, utnämner det dagliga jobbet till en livsstil som man typ ingår äktenskap med. Och så måste man också underkasta sig glasögon med ett jädrigt bra och selektivt tunnelseende, det är själva grundförutsättningen, vill jag påstå. 

Det här funkar i de flesta fall en tid, för det går att vara stridande soldat mitt i ett krig, och inbilla sig att man gillar läget genom att stänga ner känslor och en del väsentliga funktioner som i normalfallet jobbar med vår överlevnadsinstinkt, och som vaktar ett gott omdöme. Och det går att “anpassa” sig kvar på en väldigt svag gren ganska länge och till och med, hoppa från den ena till den andra, och vara just…”flexibel” !

Människan är på både gott och ont… helt enkelt otäckt anpassbar, och vi kan lätt vänja oss vid och okeja att må skit längst där inne under all inbillad “framgång” och  överskattad “duktighet“.

Men en adapter HAR sin absoluta begränsade “livstid…” och att jobba som “anpassare” med bedrägliga  och luriga redskap som flexibilitet och gränslös hängivenhet är inte gratis… det har sitt pris!

För det är när en människa i olika sammanhang (och det här gäller inte bara i jobbet) i sin anpassning och till sist når den oundvikliga SJÄLVUTPLÅNINGENS gräns, tappar bort sig i den här idiotiska jakten på överskattade och hårt skruvade egenskaper i sig själv och i sina prestationer. 

Då har man redan passerat alla, absolut alla… röda blinkande varningslampor. Och då kan man i värsta fall vara bara några centimeter från väggen och en totalkollaps! Ett psykiskt och fysiskt utmattningstillstånd som kan ta minst lika lång tid att återhämta sig från som det sammantaget tog att hamna där…!