HINNER VI VERKLIGEN MED ATT TÄNKA PÅ VAD VI EGENTLIGEN VILL GÖRA MED VÅRA LIV?

Jag ställer mig frågan: Har vi människor egentligen blivit ytligare och har vi verkligen fått en grundare samhällskultur ? Utan någon dokumenterad forskning är det naturligtvis svårt att få ett riktigt bra svar på den frågan. Men jag svarar ändå ja utifrån vad jag tror, men inte säkert vet.

Jag tror nämligen att det ligger i den mänskliga naturen att vilja ta för sig av livet medan det pågår, och det beror nog på en alldeles naturlig nyfikenhet. Och vårt moderna samhälle med alla sina valmöjligheter, det nästan oändliga utbudet av prylar, och alla dessa möjligheter till upplevelser och äventyr, har gjort livets smörgåsbord betydligt större och mer frestande än det som var i det gamla bondesamhället, och större än det livets smörgåsbord som det såg ut för bara tjugo år sedan.

Så för den som vill, och de vill nog de allra flesta av oss, ta för sig av det här utbudet och äta sig igenom allt, så kan varje smakbit rimligtvis inte bli någon djupare upplevelse. För hur många orkar egentligen stanna upp och fördjupa sig i saker och ting och ta av sin dyrbara tid, när det ständigt finns så mycket annat som väntar bakom nästa knut och vill bli upptäckt? Men blir vi då smartare eller bättre rustade, mer utvecklade som människor av den här livsstilen? Jag tror inte vi blir vare sig det ena eller andra, eller ens motsatsen. Men att vi blir mer och mer stressade, splittrade och frustrerade,   och mindre harmoniska och balanserade till kropp och själ, det är jag ganska säker på. Och om det har någonting med utveckling eller smarthet att göra det tycket jag att vi var och en ska fråga oss..

Och så kan man nog inte bortse  från det att det i dag finns ett lurigt inbyggt åldrande i det mesta, och att bäst före datumet inte är särskilt långt framstämplat vare sig det gäller kläder, tankar och uppfattningar, trender eller annat. Det som nyss var “inne” och intressant och värt att lägga sin tid på blir förvånansvärt fort “ute” och tråkigt för att det oavbrutet och i en jämn ström produceras nytt. Och summan av det här blir ju oundvikligen den att det riskerar att gå inflation i livet självt , vilket förstås i någon mening också påverkar våra relationer och värdet av varaktighet och hållfasthet, och det här tror jag sker i det undermedvetna mer än i våra medvetande-jag. Men likt förbaskat får det en genomslagskraft i oss och det får inte alltid önskade konsekvenser… För “mycket vill naturligtvis ha mer”, och i konsumtionssamhället finns det alltid något nytt som kanske smakar bättre, ser bättre ut eller känns häftigare.

Men hur övermätta vi än blir och hur ytligt vi än förhåller oss till saker och ting, till relationer, till hela tillvaron, så kan man inte moralisera över det, åtminstone inte för någon annans räkning, för  var och en är ändå sin egen lyckas smed och måste få göra som den vill. Men man kan undra lite över vad ytligheten  egentligen gör med oss och vad vi själva gör av den korta livstid vi faktiskt har att använda oss av.


Vad vill vi egentligen ha ut av livet, och vad är egentligen viktigt ? Har vi samma behov som våra förfäder, som bondesamhällets människor, eller har vi  kanske skapat nya behov? Ja, det tror jag definitivt att vi med god hjälp av det materiella konsumtionssamhället har gjort. Men det finns absolut en hel del viktiga och grundläggande behov som vi oavsett allt annat har gemensamt med människor i alla tider. Och de behoven, som till exempel, kärlek, trygghet och den inre närheten till sig själv och andra, kan nog mer sällan de ytliga snabba upplevelserna tillgodose.

Visst måste vi få vara lite ytliga ibland det är klart, för allt som är ytligt är inte fel. Men kanske ska vi ändå ta oss lite tid att fundera över vad man under sitt värdefulla liv vill lägga tyngdpunkten på, sätta högre än annat och prioritera, för livet är inte evigt som utbudet av prylar och upplevelser tycks vara. Och ju ytligare tillvaron tenderar att bli desto mer tror åtminstone jag, att jag behöver tänka på om jag vill fortsätta hetsäta av livets smörgåsbord eller ägna mer tid åt det som ger mer djupare, meningsfulla och bestående upplevelser i tillvaron.

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

3 kommentarer

  1. Tack Therese vad glad jag blir att du uppskattar det här inlägget som ligger mig varmt om hjärtat! Har en gång i våras fått in en debattartikel
    i Expressen i ett annat ämne, men det är hård konkurrens om det utrymmet. Men jag tror faktiskt också att det här skulle behöva nå ut till fler.. Stor Kram till dig!
    .

  2. Tack för en jättebra artikel! Den är så bra skriven utan att döma och peka ut… ❤ ger möjlighet till reflektion för läsaren. 😀

    • Tack snälla Helen! Så roligt att du gillar det här inlägget och förstår min mening! Kram till dig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *