Hinner vi verkligen med att ens reflektera över vad vi egentligen vill göra med våra liv och vad sätter vi oftast högst av våra önskningar?

Jag ställer mig frågan: Har vi människor egentligen blivit ytligare och har vi verkligen fått en grundare samhällskultur ? Utan någon dokumenterad forskning är det naturligtvis svårt att få ett riktigt bra svar på den frågan. Men jag svarar ändå JA utifrån vad jag tror, men inte säkert vet.

Jag tror nämligen att det ligger i den mänskliga naturen att vilja ta för sig av livet medan det pågår, och det beror nog på en alldeles naturlig nyfikenhet och vår medfödda överlevnadsinstinkt. Och vårt moderna samhälle med alla sina valmöjligheter, det nästan oändliga utbudet av prylar, och alla dessa möjligheter till upplevelser och äventyr, har onekligen gjort livets smörgåsbord betydligt större och mer frestande än  i det i det gamla bondesamhället, och större än det livets smörgåsbord som det såg ut för bara tjugo år sedan. 

Så för den som vill, och de vill nog de allra flesta av oss, ta för sig av det här utbudet och, så att säga… äta sig igenom allt, så kan varje smakbit rimligtvis inte bli någon djupare upplevelse. För hur många orkar egentligen stanna upp och fördjupa sig i saker och ting och ta av sin dyrbara tid, när det ständigt finns så mycket annat som väntar bakom nästa knut och vill bli upptäckt? 

Men blir vi då smartare eller bättre rustade, mer utvecklade som människor av den här livsstilen? Jag tror inte vi blir vare sig det ena eller andra, eller ens motsatsen. Men att vi blir mer och mer stressade, splittrade och frustrerade och det länge loppet mindre harmoniska och balanserade till kropp och själ, det är jag ganska säker på. Och om det har någonting med utveckling eller smarthet att göra, det tycket jag att vi var och en ska fråga oss.

Och så kan man nog inte bortse  från det att det i dag finns ett lurigt inbyggt åldrande i det mesta, och att bäst före datumet inte är särskilt långt framstämplat vare sig det gäller kläder, tankar och uppfattningar, trender eller annat. Det som nyss var “inne” och coolt och värt att lägga sin tid på blir förvånansvärt fort “ute” och tråkigt för att det oavbrutet och i en jämn ström produceras nytt. Och summan av det här blir ju oundvikligen den att det riskerar att gå inflation i livet självt , vilket förstås i någon mening också påverkar våra relationer och värdet av varaktighet och hållfasthet, och det här tror jag sker i det undermedvetna mer än i våra medvetna JAG. 

Men likt förbaskat får det en genomslagskraft i oss och det får inte alltid önskade konsekvenser… För “mycket vill naturligtvis ha mer”, och i konsumtionssamhället finns det alltid något nytt som kanske smakar bättre, ser bättre ut eller känns häftigare och som kan stilla en tillfällig hunger.

Men hur övermätta vi än blir och hur ytligt vi än förhåller oss till saker och ting, relationer och hela tillvaron, så kan man inte moralisera över det, åtminstone inte för någon annans räkning! För var och en är ändå sin egen lyckas smed och måste få göra som den vill. Men man kan undra lite över vad ytligheten  egentligen gör med oss och vad vi själva gör av den korta livstid vi faktiskt har att använda oss av.

För vad vill vi egentligen ha ut av livet, och vad ser vi egentligen som viktigt? 

Har vi i någon väsentlig mening samma grundläggande behov, mål och mening som  t.ex våra förfäder, 1930 – talets människor eller som bondesamhällets befolkning, eller har vi  kanske skapat nya önskningar som tillfredsställts och blivit till behov? Ja, det tror jag definitivt att vi med god hjälp av det materiella konsumtionssamhället har gjort. 

Men det finns absolut en hel del viktiga och just grundläggande behov som vi oavsett allt annat har gemensamt med människor från alla tider. Och de behoven, som till exempel, kärlek, trygghet och den inre närheten till sig själv och andra, kan nog mer sällan de ytliga snabba upplevelserna tillgodose.

Visst måste vi få vara lite ytliga ibland det är klart, för allt som är ytligt är inte fel. Men kanske ska vi ändå ta oss lite tid att fundera över vad man under sitt, relativt korta värdefulla liv vill lägga tyngdpunkten på, sätta högre än annat och prioritera, för livet är inte evigt som utbudet av prylar och upplevelser tycks vara. 

Och ju ytligare tillvaron tenderar att bli desto mer tror åtminstone jag, att jag behöver tänka på om jag vill fortsätta hetsäta av “livets smörgåsbord” eller ägna mer tid åt det som ger mer djupare, meningsfulla och bestående upplevelser i tillvaron.