Jag är medveten om att jag på gott och ont har en snabb, för att inte säga, ibland galopperande benägenhet för associationer. Och i dag räckte det med att en liten sorgligt nött och ensam vante kom i min väg för att jag skulle börja hitta likheter i den mänskliga världen….
Hur många av oss känner inte väldigt många andra, som i likhet med oss själva har gått igenom högst motiverade och alldeles nödvändiga separationer och skilsmässor. Och det är alltid, hur det än är, förenat med en viss sorg och smärta och en mer eller mer medveten sorgeprocess. För det handlar ju om det som en gång var… och det som då i de allra flesta fall var kärlek, hopp och positiva förväntningar och om en livslång och varaktig framtid.
Men livet följer som alltid, av en anledning sin plan, och i linje med det händer det att hopp och drömmar grusas. Och det som en gång var känslan av oupplöslig kärlek kan med tiden få en annan valör och ett helt annat värde…
Ingen ska någonsin behöva leva i en relation där kärleken inte längre är besvarad eller behöva stå ut med skav och till synes oöverkomliga hinder mellan två människor. För då är det en oavvislig rättighet att få ta sitt steg tillbaka och säga tack och hej då…! Men det här steget bör ju förstås för alla berördas bästa, och med barnen i första fokus, tas med sans, förnuft och ömsesidig respekt åt alla håll…
Men ibland blir det här omöjligt… för svek, sorg och besvikelser har givit så stora svidande sår. Och alla har vi mot bakgrund av vår historia, VÅRA erfarenheter och VÅR mognad. Och med det olika lätt att orka vara just.. kloka och kanske minst av allt behärskade, när såren blöder som värst. För då skymmer ofta våra känslor sikten framåt mot sårläkning, nyorientering och ljusare tider… och det är fullt fattbart tycker jag.
Så kommer jag då äntligen tillbaka till själva poängen med likheten vantar- och en relation. Och jag tror att en ensam lite tilltufsad vante kan säga ganska mycket. Nämligen att:
Det gäller att hålla ihop och inte tappa bort sitt par -värde, vilket alls INTE står i motsats till rätten till sitt egenvärde, sin självständighet i en sund relation ! För det funkar inte om den ena liksom tappar bort sig, bara drar åt sitt håll, finns någon annanstans och inte längre varken kan / eller vill, leta sig tillbaka till den andra.
Det handlar så mycket om att inte tröttna allt igenom på varandra när vi precis som ett par gamla tumvantar, ibland blir blöta och kalla och lite tilltufsade eller när det blir hål lite här och där. Och att inte glömma varför vi en gång valde varandra. Att inte hals över huvud och utan lite eftertanke börja snegla efter en annan ” vant -kombo” eller ny vän i viken.
För nästan allt… kan revideras, räddas, lagas och omvärderas och få nytt liv. Men bara med hjälp av mycket god vilja, en hel del klokhet och genom att inte ge upp i första taget…! Och tänk vad många borttappade och ibland lite stukade ensam -vantar som inte har blivit förlåtna eller förstådda, tillräckligt omhändertagna och älskade, och som antagligen hade så mycket mer kvar att ge…!!
