Det är lätt men inte ofarligt… att upphöja stress till “energi” i ett samhälle där vi vant oss vid stresspåverkan som ett normaltillstånd…

Jag kan ibland beundra människor som får allt att flyta på och som får saker och ting gjorda och kanske till och med hinner med det där lilla extra. Och särskilt imponerad blir jag av dem som tar av sin tid för att också göra osjälviskt arbete och som gör gott för andra. Och om jag för ovanligheten skull ser med en lite mer objektiv bild av mig själv… Så måste jag i rättvisans namn säga att jag ändå gjort en del i den genren hihi… och inte är helt usel som jag ofta har en känsla av. 

Men det finns en liten varningsklocka inom mig – den tog plats i mig efter min utbrändhetsperiod – som  ofta börjar ringa när jag ser, hör och märker hur stressen har blivit normaliserad bland oss. Och det är inte svårt att förstå att det lätt kan utveckla ett stressberoende, och att vi genom det kan hetsa varandra omedvetet, eftersom principen “det de flesta andra gör det måste jag också göra”…har en så stark genomslagskraft.

Vi blir liksom medberoende till varandra genom att beundra och just imponeras av hur mycket andra hinner med och klarar av. Och själva resultatet skymmer vår blick för det faktum att stress har ett pris i form av påslag av flera stresshormoner som, reglerar bland annat blodtryck och puls. Vilket ju gör att kropp och själ stora delar av vår vakna tid rent medicinskt, befinner sig i ett alarmtillstånd där hjärnan får signaler om fara och skarpt läge. Och det blir förstås en betydande påfrestning på vår hälsa. 

Men vi är många som i förlängningen med fara för liv och hälsa, ignorerar de larmsignaler som vår sinnrika hjärna via kropp och själ sänder ut. Vi borde veta bättre… För det blir som om vilket viktigt larm som helst ute i samhällets olika delar som indikerar fel och fara, skulle få stå där och tjuta utan att någon brydde sig,läste av eller satte in en lämplig åtgärd….!

Och jag tror att det är viktigt att se att vi allt mer har börjat definiera stress som energi och högpresterande människor, och faktiskt vant oss vid stress som motor i det mesta vi gör numera.

Människan är ruskigt anpassbar och kan vänja sig vid det här “högsta -beredskaps -läget med både hjärtklappning och sömnstörningar. Men det kostar… det är inte gratis och det håller inte hur länge som helst…! Ochet finns väldigt tydlig statistik på hur den effekten ökar i alla åldrar.

Vad är då energi per definition i t.ex jobbsammanhang…? 

Ja, för min del är, och bör energi vara, den plusfaktor som i första hand tillför kraft och ork, förutsatt att kropp och själ verkligen, på djupet har okejat ansatsen, satsningen och språnget in i en uppgift eller i ett arbete.

Det tror jag är ett bra skydd från dumheten att per automatik, och lite ogenomtänkt upphöja stress och stressade människor till energi. Och från att idealisera superaktiva, högpresterande människor till beundransvärt “energiska” med en air av en aldrig sinande arbetslust omkring sig.

Den bästa motorn är förstås en väl förankrad motivation, lust och glädje, oberoende av vad norm och idealiseringar säger. Och jag tror att  vi nu står inför nödvändiga förändringar vad gäller framtidens arbetsplatser mot bakgrund av växande stressrelaterade sjukdomar. Förmodligen kommer det att bli viktigare att vi mår bra och känner arbetsglädje än att vi gränslöst förväntas leverera och prestera.

För vi måste sträva mot hållbarhet vad gäller helheten också på våra arbetsplatser. För om inte balansen är på plats så bidrar det också ALLTID till obalanserade förhållanden någon annanstans i samhällsmaskineriet, och framför allt ger det obalanser i vår hälsa,och allt det, är förutsägbart.

Och jag hoppas att vi kommer att bli klokare, byta ut våra motorer i det vi gör och företar oss, sluta upphöja stress till nödvändig “energi”och förstå att det är kraft, sund motivation och naturlig arbetsglädje som  på alla plan är den bästa KRAFTEN i våra liv…!