Jag är en sån som väldigt gärna söker min humörhöjare och lite feelgood -energier i en riktigt bra och inte förutsägbar film. Eller i en teaterföreställning som verkligen skakar om mig i något avseende. Och en bok som verkligen har nåt nytt att berätta för mig funkar inte sällan som ett superbra naturligt antidepressivum för mig.

Och jag tänker ofta på det där att själva livet ju faktiskt är en enda gigantisk, ständigt pågående (  i alla fall än så länge …) brokig och emellanåt tämligen dramatisk föreställning.

Vi spelar alla våra roller, för med handen på hjärtat, VEM är den som aldrig gör det vi befinner ju oss för fasiken på en scen ju…! Och vi agerar väldigt olika, naturligtvis beroende på både att vi inte har alls samma grundmanus och förstås för att vi har skilda förutsättningar, väldigt olika utbildning och ibland väsensskilda erfarenheter och befinner oss i olika mognadsgrader rent mänskligt.

Och när vi då färdas längs den där vägen som ibland från våra begränsade jordiska perspektiv kan upplevas som att vi bara står stilla och att inget riktigt stort egentligen händer med oss, så gör det ju det, absolut! För livet är en framåtriktad rörelse och en svindlande väg där våra näsor pekar framåt och hela tiden spelar vi teater.

Vissa av oss spelar sin roll med omsorg och stakar sig sällan i replikföringen. Medan andra har en tendens att slarva med sina dramatiska insatser på livets gigantiska scen men hankar sig fram och får hjälp av sina med – och motspelare, och det är ju fint och bra.

Det händer hela tiden att skådespelare faller bort och faktiskt dör, det gör vi förresten alla en gång. Och kan det nog hända att rollen övertas och fullbordas av nån annan, det tror jag är väldigt vanligt. Eller så, tror jag, att vissa manusdelar stryks och roller försvinner helt enkelt.

Ibland kan man hos vissa, inte sällan riktigt bra skådespelare se  och tydligt märka att de har  förvånansvärt svårt att uttrycka sig och är uppenbart obekväma i sin roll som privatperson som om deras rätta identitet inte riktigt är förankrad här och nu. Och att de är som lugnast och minst ångestfyllda när de oavbrutet får fortsätta spela i ett spektrum av många olika roller.

Livet är en märklig men alltid dynamisk föreställning där uppdragsgivaren står för regi av det manus där vi alla bidrar till och jobbar med hela tiden.

Vissa dagar kan jag mina repliker okej och ibland går det lysande. Men så kommer då de dagar då man glömt nästa allt och funkar dåligt. Då får man ha tålamod och ta en paus så man kan hoppa in i föreställningen igen, medan den pågår…!

För framåt går vägen och man får hänga på så länge det är möjligt!