Min annars kloka och så insiktsfulla mamma kunde ibland på sitt typiska sätt med temperament och starka känslor svära till och irritera sig på människor som inte kunde sätta ner foten och säga stopp i jobbiga situationer och lägen i livet. Och det var inget annat än en fet paradox och snudd på tragikomiskt för den som hade full vetskap om min färgstarka mammas egen historia där hon i sitt äktenskap och där jag jag själv, hennes enda barn, under mycket lidande fick stå ut under alldeles för många år. Och anledningen till det, var ju just det att hon inte satte ner foten och satt upp stoppskylten framför min psykiskt sjuka pappas våldsamma blick…!
Mamma skämdes för det som hon inte hade klarat av att göra, hon kände skuld, ångest och hade stora samvetsförebråelser för att hon utsatte mig för det här. Hon sa det aldrig, men jag kände det tydligt i min lilla ängsliga barnakropp redan som liten. Och på barnets vis förlät jag och fortsatte att skydda henne med det medel som stod till mitt förfogande som var mig själv och min fulla uppmärksamhet och beredskap inför alla lägen och tänkbara scenarier… För så gör barn som oskyldigt blir en del av ett familjehelvete, så har barn alltid gjort och så fortsätter barn att göra varje dag världen över. För det handlar om en mycket djupt rotad, medfödd lojalitet med sina föräldrar och om väldigt mycket rädslor och inte sällan om ren och skär skräck för att bli övergiven och lämnad om en förälder dör…
Men hur kunde då min mamma bli så arg på dem som inte kunde ta sig ur en våldsam relation eller ha starka åsikter om någon som, liksom hon själv också hade upplevt på en arbetsplats, inte vågade bryta sig loss från t.ex en jobbig och orättvis arbetssituation…?
Svaret på det tror jag ligger i PARADOXENS virrvarr av irrationella tankar och känslor som med en otrolig kraft tränger sig före både förnuft och logik där man annars skulle haft koll på det där…Och sannolikt funkar det så att ju starkare upplevelser som en gång gått in i en människa, desto starkare blir nog också paradoxens käftsmäll när den med framgång skymmer blicken för egna tillkortakommanden, brister och svagheter.
Och det handlar om att man i de här lägena jobbar hårt och rent självbedrägligt med att projicera de här felvalen som man gjort på någon annan som inte heller orkat, vågat eller förmått välja rätt väg, och som inte samlat tillräckligt mycket mod för att sätta ner den där omtalade och viktiga foten…! Och det här blir ju förutsägbart sååå kontraproduktivt… Men varje människa gör nog vad den kan just där och då utifrån ett större perspektiv som vi inte har koll på här och nu, det är min fasta tro, så det är både dumt och poänglöst att moralisera!
När man då, som min mamma gjorde, ser i andra människor det som man inte tycker om hos sig själv och den svaghet som man till och med föraktar i sin historia så blir man antagligen så överfylld av självförakt att man inte längre kan sätta locket på den där soptunnan av gamla konserverade förnekelser och projiceringar. Och för mamma blev då varje utbrott av näraliggande avsky för någon annan som brustit i det som hon själv brustit i, en sorts ventil som ibland inte var så rolig för andra att ta del av… Och det alkoholberoende som hon sorgligt nog utvecklade tidigt gjorde inte saken bättre…
Jag tror att vi alla oftare och mer än vad vi är medvetna om har svårt att se det vi inte tycker om hos oss själva i någon annan, och som sagt, särskilt om det serveras i stora portioner och om vi för övrigt inte gillar en person.
Men kanske kan det här, om man ser det i en människa som man beundrar och tycker om, få en önskvärd “tvärtom- effekt” och bli en ögonöppnare som kan hjälpa en att försonas och förlikas med de gånger som bristande mod och styrka fått allvarliga konsekvenser för en själv och andra. För nästan allt som en människa gör är ändå, på djupet, i någon mån förståeligt och inom det mänskliga rummet i var och en…
