TÄNK… så mycket kraft och energi vi varje dag bränner på att lämna spår, avtryck och intryck med god och beredvillig hjälp av vår förmåga att kommunicera i, en effektiv kombo med en oftast samarbetsvillig teknik…! Vi gör det, de allra flesta av oss, och var och en med sin näbb, vill jag påstå… NÄSTAN oavbrutet… Eftersom det att vara kommunicerande och ständigt nåbar… på gott och ont har blivit den moderna människans SIGNUM!
Vi gör det för att vi KAN, för att vi VILL eller TROR att vi vill… eller för att vi tror att andra FÖRVÄNTAR sig våra sociala signaler på mediefronten. Och har vi händelsevis för stunden… ingen aktivitet – inget ” livstecken” på gång på sociala medier eller i realityrummet av vårt umgängesliv, då kan man banne mig gå från att vara intressemässigt het till att “kallna” fort…Och då är det risk att man ganska snabbt kan bli både ifrågasatt och till och med misstänkt för att vara “avsomnad…” för “syns man inte finns man inte”.
Och då får man, om man om man inte vill bli förpassad till de bortglömdas marker… hoppa upp på hästen igen, förlänga sitt cyberliv, skärpa till sig och lite snyggt, och som inget har hänt, ta steget ut på medietorget igen och helt enkelt i en social mening – ÅTERUPPSTÅ ifrån “de döda” igen.. Hihi… får jag väl tillägga för att inte framstå som alltför drastisk.
Jag uppskattar minsann själv den lätttillgängliga, snabba kommunikationen och tillgängligheten till sociala medier. Men jag inser och kan inte komma i från, att man så himla FORT och LÄTT blir TILLVAND och beroende av den här dagliga kommunikationen och alla uppdateringar på våra sociala supermedier. Och det är som man lite.. blir slav under suget efter det där “belöningssockret” att DELA MED sig av både det ena och andra, och av sånt som för bara några år sen för min del, gick under rubriken PRIVAT och PERSONLIGT.
Och ibland tänker jag att jag i dag faktiskt har förvärvat – skaffat mig under resans gång, ett utrycksbehov som i allt väsentligt överstiger det som jag hade från början, och då ska ni veta, ni som inte redan förstått det, att DET uttrycksbehovet… det var redan då ganska stort… Få saker i livet är bara bra eller dåligt det är ju ingen nyhet precis, men det mesta som vi kommer i kontakt med är värt att tänka igenom och genomskåda så att vi kan klura ut om något kommer att vara till nytta, tjäna oss och helst… göra oss lite bättre och klokare än vi redan är.
Och då tänker jag att nätet och sociala medier faktiskt nog gör oss betydligt mer spontana och fria, men kanske också mer impulsstyrda, för det blir vi lätt när det går fort omkring oss och när nästa kommentar eller uppdatering lurar runt det hörn som ligger, typ, precis framför våra näsor.
Och därför brukar jag påminna mig själv om att ALLT det som vi producerar i våra hjärnor och skapar i våra känslorum och som vi sen så ofta kommunicerar och kastar ur oss, det stannar INTE där och då, utan landar alltid i andra människor och sammanhang och tolkas, omtolkas och ger en påverkan på gott och ont det kan vi vara alldeles säkra på!
För vi lämnar alltid spår och märken efter oss OCH det kommer ALLTID tillbaka till sin avsändare – till den jord, där det från början såddes som ett litet frö… i någon form också det på gott och ont… Och det här tycker jag är tänkvärt faktiskt, och visar på det ansvar vår frihet och alla möjligheter som vi har faktiskt också inbegriper!
,
