Inte utan anledning kallas våra interaktiva mellanmänskliga förhållanden för relationer. Just för det att R:et i ordet förstås, i alla fall för mig, syftar på allt det som vi ger – och – tar när vi interagerar med varandra, det blir som ett ständigt cirkulerande socialt ÅTERBRUK med massor av känsloavtryck och mellanmänskliga energier. Så man kan faktiskt säga att våra relationer, mycket beroende på hur vi förstår och värdesätter det vi får av varandra, är en förfinad form av RECYKLING som bygger oss ömsesidigt och skapar våra livsmanus.
Och det är i MÖTET med varandra som vi liksom blir till på nytt varje gång, för utan ett DU inget JAG…! Så är det nog för de allra flesta med undantag för de människor som faktiskt vittnar om att de inte får ut något av att umgås med andra, och som tycker att relationers betydelse är överskattad, för såna människor finns… och även om den inställningen kan vara svårsmält för många, så förtjänar de respekt för sin övertygelse.
Men våra relationer ÄR inte det lättaste vi har fått att jobba med i våra liv… det tror jag många är benägna att hålla med mig om. En ny bekantskap kan ibland vara som att ta steget in i ett okänt och alldeles främmande, lite skrämmande men spännande landskap…! Och det här utmanar oss på nytt varje gång, och särskilt när vi möter våra motsatser i vilka vi INTE kan se något som helst.. av vår egen spegelbild.
Eller då när problem uppstår, för ingen relation är ju garanterat problemfri, när vi inte kan förstå varandra och när ett förhållande närmar sig en krasch. För DÅ finns ibland inget, eller väldigt lite, av det som förut var… att göra återbruk av.
Då är det som om RE :et i RELATION har fallit bort i draget av kalla vindar från hårda ord och oförsonlighet mellan oss människor, och då faller sorgen ofta tung över oss. Och man har då undrat: VARFÖR är det så svårt att, till exempel, kunna behålla en varm, dynamisk, levande och varaktig kärleksrelation… varför blir det jobbet ibland omöjligt att vidmakthålla?
Förmodligen för att våra relationer och allt det mellanmänskliga, hur det än ser ut, ÄR det viktigaste och mest dyrbara som vi har att förvalta…! För det vi i dem har gjort eller inte gjort, och genom de efterräkningar vi då har skaffat oss, och tilldelat andra. Och för att vi i bästa fall har erövrat kunskaper och insikter som gör oss klokare och mer klarsynta. Och det vore nog inte så komplext och utmanande att leva i förhållande till varandra som det inte sällan är, OM inte relationerna vore kittet mellan oss och det mest väsentliga i våra liv…!
