Den coronakris vi lever i nu tar fram och visar på flera intressanta grundläggande beteenden i oss, och det tycker jag är väldigt intressant. Människan är en komplex varelse, men jag tycker att vi i vissa avseenden ändå är enkla, och ganska skönt förutsägbara i våra reaktioner och i det vi gör. Och det beror nog på det medfödda behovet av TILLHÖRIGHET och av att kunna FÖRSTÅ och följa ett MÖNSTER. Och som så mycket annat hos oss så handlar det förstås ytterst om ÖVERLEVNAD, det tror jag.
Vi ser inte alltid hur våra val och vägval faller ut eller om de prioriteringar vi gör ger de bästa resultaten. Och vi ser inte heller vägen som vi går på, för gjorde vi det… skulle vi antagligen anstränga oss betydligt mindre i vår framfart och bli mer oförsiktiga och nog ta fortsättningen framåt som självklar. Eller skulle vi förskräckas över det som kanske väntar oss där längs vägen.
Men rent intuitivt KÄNNER de allra flesta av oss när vi avviker allt för mycket från det MÖNSTER som vi förutsätter att vi bör följa i våra liv, det som vi TROR att majoriteten av oss andra också följer. För vi söker hela tiden, mer eller mindre, medvetet efter SAMMANHANG, MENING och TILLHÖRIGHET.
För människan tycks alltid, och antagligen för att stärka sin överlevnadspotential, ha velat ha ett “TILLSAMMANS” att hålla fast vid. En del hittar det sammanhanget genom ett starkt engagemang i sitt jobb. Någon annan hittar det i en sport eller träning, eller genom att tillhöra en förening. Medan andra hakar i ett “tillsammans” i församlingslivet i en kyrka och ser en mening och ett livsmönster i det.
För vissa människor kan en genomtänkt andlig livsstil, och att till exempel meditera eller ägna sig åt andra mentalt stärkande övningar i enskildhet och tystnad, också vara ett sätt att hitta både mål och mening i tillvaron och att nå ett “tillsammans” genom det.
En av mig förmodad minoritet trotsar, mer eller mindre frivilligt… normen och vågar, eller har inget val… språnget ut i det där som som inte så uppenbart verkar leda till varken mönster eller sammanhang, och till det som minst av allt styr mot ett “VI” eller ett “TILLSAMMANS”.
Det ska man respektera, av den anledningen att alla människor faktiskt INTE har det där vanliga behovet av “tillsammans – gemenskapen” och inte sällan verkar det som om de snarare kan spåra upp livets mening I sig själva än i sin omgivning bland andra. Utifrån ett, så kallat normalperspektiv skulle vi då kunna betrakta de här ensam – människorna för solitärer, ensamvargar eller till och med se dem som lite mysko och en smula konstiga individer… För de sticker ju ut lite grann i all likriktning bland oss, och det där att sticka ut det gör man sällan utan att få betala priset av att mönstras eller ifrågasättas och etiketteras.
Men jag beundrar vissa i den här kategorin just för deras mod att våga välja den väg och den livsstil som de känner är deras… på riktigt. Och ibland undrar jag hur modiga vi egentligen är när det gäller den saken, och hur mycket av våra val som egentligen är våra egna…? Och hur autentiska vi, på gott och ont, blir i våra liv i jakten på ett TILLSAMMANS…
Men hur det än är med den här så är de allra flesta människor i coronatider smärtsamt medvetna om att de där under normala omständigheter “tillsammans – sammanhangen” av naturliga skäl nu går bort. Och det är då som vi inte längre kan se våra gamla vanliga igenkännbara sociala mönster, och det är då vi saknar tillhörigheten och skriker ut vårt behov av MENING och SAMMANHANG och ställer oss frågan VARFÖR..?
Det är så vi funkar… och nu måste vi i första hand bara stå ut – tillsammans, och i det ÄR vi tillsammans ett starkt sammanhang. Sen måste vi tänka om och så småningom nyorientera oss i en förmodad, på flera sätt ny värld och ett annat samhälle som antagligen kommer att ställa nya, helt andra krav på oss!
Men tills dess kan vi påminna oss om den tröst som faktiskt ändå alltid finns att hämta i det, att vi och allt annat som lever och andas utgör ett TILLSAMMANS hur det än ser ut. Och det mönstret, det sammanhanget och den MENINGEN det ska vi vara väldigt rädda om…!
