Det bara slog mig… på vår promenad längs stranden här om dagen, osökt…men ändå som det vore ett svar på den fråga jag ofta ställt genom livet… om hur jag en gång när jag lämnar den här världen ska kunna lämna de människor jag älskar…
Jag hade blicken fäst mot vattnet och bort mot den för dagen isblå horisonten och kunde ana Öland som en supervacker rand långt där borta, men ändå så nära…
Och det var i det ögonblicket som om någon hade lagt en vänlig hand på min axel och viskat en ganska underbar upplysning i mitt öra. Där jag som i en, vad som kändes som en nyvunnen insikt, “förstod” att när det jordiska livet är över och förbi (och där inkluderar jag själv min tro på reinkarnationen och att vi lever flera liv… ) så kan vi när vi vill…. öppna upp som ett fönster mot allt som förut varit och se på det!
Det där som i ett imperfekt HAR utspelat sig i våra liv med alla de miljöer vi levat och verkat i, och de människor och djur som träffat, levat med och älskat…! Och att vi när tiden är mogen sannolikt också… kommer att konfronteras med de människor som vi haft komplicerade relationer med, och det… vare sig vi vill det eller ej! Och jag tror att vi då nog kommer att se annorlunda, och ha fler och vidare perspektiv på en relation, eller en gemensam historia.
Vi kommer kunna ha det här, som i min upplevelsevärld är som ett fönstret, (andra kan se det som något annat) som en tröst och som ett band av odödlig tillhörighet att hålla kvar som en påminnelse om att ALLT som en gång varit… och det som för alltid kommer att finnas kvar för våra ögon, när vi själva vill…! Och då kunna fatta att allt det som en gång skapats och formats i världen och i våra möten och utbyten av energier och kärlek, det står för alltid KVAR och FAST!
Och ibland måste vi då förstås, efter livets slut och från andra sidan, också öppna en DÖRR och sen förmodligen inte helt enkelt, ta oss igenom ett antal “energiväggar” för att via ett besök i någon form lämna ett budskap, en påminnelse, varning eller en sanning till någon. Det här kan vara en ömsesidig angelägenhet som kan göra skillnad och bana väg för klarhet och ökad medvetenhet om de andliga principer som ryms inom den eviga tidens ramar.
Men medan vi fortfarande lever och har ett “jobb att sköta”- en livsuppgift, kan vi förstås inte försumma den viktiga uppgiften, genom att fastna i det förgångna. Men det där att det sannolikt finns en öppning – en vy ut över det redan genomlevda kan vara en tröst att att veta tycker jag.
Och jag tänker att precis som aningen av Öland där bort vid horisonten här om dagen, så långt bort men ändå så nära… Så finns tror jag också, de andliga svaren för oss alla om vi ställer de frågor vi har…!
