Som barn var jag lillgammal, ibland rätt så påfrestande lillgammal, kan jag tro. Enligt mamma lärde jag mig prata ganska tidigt, (vem blir förvånad över det hihi…) kunde läsa hyfsat bra innan jag började skolan och var ganska ambitiös och vetgirig, har jag hört från “säkra källor.”
Men det där busenkla, lite mer basic, som att knyta skorna och lära mig klockan… det var mer knepigt för mig och det tog sin lilla tid innan jag klarade det utan svårigheter. För övrigt var jag både rädd OCH modig, och lite av en pojkflicka som tyckte om att springa fort, hoppa höjd och tävla. Och jag var ganska bra på det.
Rädd var jag mest för att komma för sent till skolan, för det hade hänt, långsam och drömmande som jag också var ibland…
Men mest rädd var jag för att inte vara som de andra barnen i skolan, att inte vara lika duktig, fint klädd eller lika populär. Så har förstås många känt i barndomen, men det som är intressant är att vi är många som när vi blir vuxna, fortsätter leva med den där ängsligheten… För att inte passa in, för att vara annorlunda. Och förödande lätt kan det kleta sig fast på självbilden, och som ett äckligt gammalt tuggummi bli VÄLDIGT svårt att få bort…!
Till den dag då man inser… att man är som man är och har rätten att få vara det…! Och att man inte KAN göra våld på sig själv och sin natur, om ska man tillmäta sig rätten att faktiskt få må BRA betydligt fler dagar i sitt liv än de som man mår “skit”! Och då har man förstås också lättare för att odla goda och sunda, hållbara relationer!
Vad säger det där jag hade svårt för som barn om mig – då… ? Kan jag fråga mig så här ett antal decennier senare…? Kanske en sen finmotorisk utveckling, och vad gäller klockan möjligen en släng av dyskalkyli? Eller tyckte jag kanske att det bara var så tråkigt, tänker jag…
Och så det där med språket, att jag tydligen var glad i det – från början, att jag kände mig mer frimodig, mer bekväm med en penna i handen och med att skriva och att läsa, än i sällskap med den för mig krångliga tekniken att knyta skorna, den som de flesta andra ungar lärde sig snabbt.
Och det där med att kunna klockan och mitt förhållande till tiden, det var komplicerat för mig från början. Och på nåt sätt har jag aldrig varit riktigt i fas med varken tiden eller det rumsliga, ofta känt mig tidlös och lite utanför, annorlunda helt enkelt.
Ändå har jag av någon dunkel anledning ofta betraktats som riktigt socialt säker, rolig och bra på att anpassa mig till människor och situationer. Men ändå har jag så långt jag kan minnas inte känt mig riktigt hemma i det där “vanliga” “normala” skiktet av komplikationsfria människor.
Kanske är det därför som jag ofta dragits till människor som inte är som “alla andra” , de som inte alltid klarar av att förhålla sig uppfyllande till förväntningar och krav på anpassning, beteende eller prestation. De som av nån anledning hamnat i marginalen. Såna människor är ofta intressanta och har inte sällan livshistorier som berör och väcker medkänsla.
Och jag har märkt att jag känner mig tryggare och mer avslappnad med den typen av människor som inte är slavar under norm och konvention, och som vågar avstå från att kopiera andra men ändå behåller respekten för det fenonemenet och förstår varför det kan bli så.
Jag tycker om det som är en bra bit från perfektion och imponeras mindre av skrynkelfritt och det undersköna, när det gäller det yttre. Jag tröttnar fort av nåt bländande vackert och finner ofta skönheten i det slitna, operfekta och lite patinerade, det som har spår av livet. Det kan gälla både människor och saker. Ett gammalt lite snett och slitet, men själfullt hus. Ansiktet på en äldre människa, rynkorna, och skimret i blicken som berättar en historia. Eller ett gammalt äppelträd med en vriden bräcklig stam… Det är skönhet för mig.
För de utsatta, för de utstötta, för de som inte orkar perfektion och “fulländning”, för de som inte har nån plats i det normativa hårda samhällsklimatet, för dessa ömmar jag! För jag tror jag vet lite om hur det känns och kan vara…
Håller med dig i allt♥️
Tack fina vän!