Ett inlägg skrivet av mig Ann Danell.
Den så kallade “mogna åldern” innebär ofta lite mer tid för eftertankar och ett visst retroperspektiv på det redan genomlevda… och det gillar jag! Och numera landar jag då och då i en del funderingar över mitt yrkesliv i äldrevården.
Det började tidigt och slutade ofrivilligt, lite för tidigt för några år sen, när jag inte så oväntat sprang rakt i väggen… Men jag litar på att det mesta har en mening och att livet följer sin plan och är trogen sin avsikt, det tror jag absolut på. Och jag har verkligen haft SÅ många fantastiska, roliga, och lärorika år, och så många möten med människor på flera arbetsplatser i landet och jag är SÅ tacksam för det!
Jag har alltid strävat efter MER kunskap och ÄNNU mer efter djup förståelse, vilket för mig inte alltid är detsamma eftersom jag vet att de BÅDA förutsätter varandra…!
Tidigt fick jag en sorgmodig fascination för den värld och perception som styr demenssjukas och minneshandikappades verklighetsuppfattning. Och efter så många år i jobbet skulle jag nästan kunnat gå genom eld och vatten för att värna förståelsen och respekten för dessa människor och deras anhöriga – för deras sorg, identitetskriser och lidanden och för deras alla fullt förståeliga frågetecken!
Länge har jag sett den andliga dimensionen, (vilken för mig inte automatiskt är kopplad till religion) det drömlika, tidlösa och fragmentariska i en dement människas perception och varseblivning. Och KÄNT hur viktigt det är att som utomstående, INTE ta sig rätten till tolkningsföreträde av det som ligger inom ramen för vad som är deras verklighetsuppfattning…Utan att lyssna och lära och praktisera tålamod och ödmjukhet. Och söka en vidare förståelse utanför den vetenskapliga förklaringsmodellen och inte se den som den ENDA homogena sanningen!
Fröding talar i dikten “Anita” så innerligt vackert och med en underliggande respekt om den “vise bygdefånen” och det ligger mycket i hans tankar. För vad händer egentligen med en människa när delar av hjärnfunktionen stängs ner, när det hyllade “förståndet” sviktar och den yttre verkligheten blir dimmig och ofattbar?
Det att jag i mitt jobb så många gånger fått höra och förundrats över så många, hastigt förbipasserande kloka ord och visa fragmentariska meningar, och uttryckta upplevelser om en större verklighet som jag har hört från i övrigt förvirrade dementa människor… DET har fått mig att ställa den här frågan. Men jag vill också vara tydlig med att jag har full kunskap om de faktiska förändringar och funktionsbortfall som rent medicinskt sker vid demens och har full respekt för det.
Jag har ingen beprövad vetenskap att luta mig mot i den här frågan, men vågar ändå hävda min av egen erfarenhet grundade teori, om att en mänskliga hjärna nog kan kompensera på, kanske mer okända sätt, när vissa funktioner släcks ner. Och att vissa sensorer för andra sinnesuppfattningar kopplade till andra energifält och till en andlig verklighet, då tillkommer som en bonus…!
Många av ” mina gamla patienter” har beskrivit möten med nära och kära borta sen länge, när de till exempel vaknat på morgonen, och med ett ljus i sina ögon och med en sån hjärtevärme och trovärdighet, att det för mig visar en klar skillnad mellan vanliga drömupplevelser, hallucinationer eller vanföreställningar. Och det här har jag funderat mycket och länge kring…
Och min fasta tro är att en människa som har uttalade demenssymtom, ofta, så att säga, redan står där med ena foten i evighetsloppet och med blicken riktad mot den utomjordiska, andliga sfären… Och DET kräver omgivningens respekt!
