Jag tycker det är med internet och hela den allomfattande socialamedie – världen som med alla andra stora, omvälvande samhällsförändringar som lagts i våra händer och som förut varit oanade möjligheter. De är de flesta av dem, imponerande utdelningar genererade av tekniska framsteg som kommit mänskligheten till godo. Men borde egentligen, påstår jag lite djärvt… kräva av oss någon slags inre bruksanvisning som i någon mån ser till att vi inte tokanvänder, missbrukar eller faller i blind dyrkan över allt det där till synes gränslöst andvändbara. Så vi inte blir så beroende – berusade… att vi faktiskt glömmer bort den RIKTIGA världen där utanför, tappar lusten för verkliga möten och öga – mot – öga kontakter, eller alldeles tappar kollen för proportionerna de här världarna emellan. Och då i värsta fall tenderar att bli grandiosa inför allt – som snart bortom varje gräns, är möjligt för oss…
Nu ska jag verkligen inte kravla mig upp på någon hög häst och spela moralens väktare, för det har jag ingen teckning för, och just därför tar jag lite självkritiskt upp det här. Jag är nämligen en av så många andra som också är svårt förtjust i det digitaliserade samhällets möjligheter, och mest glad är jag förstås i min blogg där jag om jag vill, dagligen kan publicera nya inlägg och nå ut till läsare. Och på samma geniala sätt kan jag själv läsa och ta del av andra bloggares texter. Det tycker jag är oslagbart praktiskt, okomplicerat och bra och något som jag FÖRE internet, inte ens kunde drömma om!
Men jag vet också att när man börjar bli lite äldre och slutar jobba, är mindre ute och socialiserar sig, och när man, mer eller mindre, frivilligt tappar en del andra identiteter av sig själv, så är det inte helt okomplicerat. För man kan då också bli lite mer sårbar och mindre robust tycker jag. Och hur färgrik, självklar och positiv ens självbild än HAR varit när man dagligen var ute i det balanserande sociala livets alla förutsättningar, så blir man förutsägbart lite mer svajig i sitt självförtroende när vardagen inte längre tuffar på det gamla invanda sättet genom de värderade jobbinsatser man förut gjorde och bedömdes för.
Och man BÖR vara lite förberedd på, att när man släpper sin gamla trygga jobbroll så är det ofta en ganska svår, och för många kännbar identitetsförlust. Och det är ju inte särskilt svårt att förstå tycker jag. Och i det läget är det riktigt bra och förebyggande att faktiskt vara ägare av FLERA bra, fungerande identiteter, underhålla dem och enkelt uttryckt, se till att INTE köra runt med “alla ägg i en och samma korg”…
För då händer det inte så sällan vid längre sjukskrivningar, arbetslöshet eller när dagen för pension infinner sig, att tillvaron “plötsligt” rasar ihop och att livet förlorar sin glans och mening… Och då kan frågan “vem är jag – NU har jag något värde”… börja eka i skallen på vem som helst…! Och då kan man inte utesluta att, nästan vilket inflytande som helst utifrån, med lite ytligt bling – bling och beröm ELLER onyanserad obefogad kritik, en vass tunga eller kanske ren avundsjuka, KAN få självbilden i gungning och börja stöka om och förstöra självförtroendet – TILLFÄLLIGT… vill jag hoppfullt understryka! För allas våra självbilder och självförtroenden äger vi själva och förfogar och bestämmer över var och en! Så en sån här skada kan vi alltid plåstra om och vi KAN alltid påverka och återställa, och vi kan be om hjälp med det, det ÄR tillåtet!
Med den här insikten som en tydlig bakgrund så har jag lovat mig själv, för att värna om min självrespekt, att FORTSÄTTA veta vem jag själv är i min sanna grund och botten…! Och inte upphöra med att bonka in i mitt medvetande att jag alldeles utmärkt bra duger som jag är, med BÅDE fel och förtjänster och att andra har PRECIS samma värde! OCH, det tål att upprepas, DET är att vara människa.
Och när jag ägnar mig åt min favvogrej – skrivandet och bloggeriet, så ska jag fortsätta att glädja mig, och tillåta mig att bli rörd över respons och uppskattning och se det som jag gör ett bra jobb, och att gör något gott för andra, för det älskar jag.. . MEN akta mig noga för att låta mitt “marknadsvärde” på sociala medier, antalet- likes, följare, och delningar bygga om och skaka min självbild! Och aldrig någonsin låta den känslan ta sig in i det innersta rum där MITT oantastliga människovärde bor!
Och det tipset vill jag i all vänlighet ge till andra där ute!
