Jag ser varje dag ett hopp för världen i alla de människor som så välvilligt peppar sin omvärld och sina medmänniskor genom att uppmuntra till att tänka positivt, välja glädje och se BORTOM hinder och problem! För de gör verkligen goda gärningar och ett riktigt osjälviskt filantropiskt jobb för mänsklighetens bästa.
Men… vi ska komma ihåg att det finns människor för vilka inget hejarop eller pepp i världen, från vem det än kommer, KAN tända ljuset eller hämta upp glädjen i någons inre. Det handlar då inte om en vanlig tillfällig eller periodisk depression där svårmod och nedstämdhet till slut oftast ger vika och man “kommer ut på andra sidan” igen.
Utan om de människor som sannolikt föds med en märkbar sorg på gränsen till ett mörker i sina ögon, och som verkar ha som en mental energibrist där input av sinnesintryck, upplevelser och känslor utifrån, inte verkar kunna hämtas upp och bearbetas av hjärnan. En hjärna som hos många av de här människorna i övrigt är högfungerande inom andra mer speciella områden och sammanhang, vilket i sig är intressant tycker jag.
Och jag kan då i min fantasi inte låta bli att föreställa mig det här som en slags obalans i den, som jag kallar, ” mentala ämnesomsättningen” där vi behöver kunna upprätthålla en lagom hög energinivå med blandade ingredienser av ett “ge – och – ta, ” känslor och tankar, social nyfikenhet och empatisk drivkraft. En blandning som gör att vi blir starka och tillräckligt motiverade att bry oss om vår omvärld så att vi kan fylla det emotionella TOMRUM som annars uppstår, och som de här ofta permanent och livsvarigt deprimerade människorna återkommande, så sorgligt vittnar om.
Vad man ofta kan se är att många av de här med med till synes medfödda depressiva personlighetsdrag ändå, förvånansvärt ofta sköter sina jobb, är skötsamma, kämpar på och har ett stöd i rutiner och i det vardagligt återkommande, men inte gillar överraskningar och störs av det oförutsägbara. Det är inte ovanligt att de, för att antagligen, förstärka livskänslan och för att öka puls och energinivå, tenderar att bli gränslösa risktagare som till exempel kör bil fort, eller ägnar sig åt osunda överdrifter i hemlighet på olika sätt. Och mest tragiskt är kopplingen till missbruk och självmedicineringar för att, som jag tror, kunna öka energitillgången, dämpa ångest och kompensera upp brister i social interaktion eller höja humör. Och genom det lura sin omgivning att tro att man är som alla andra och då ofta, paradoxalt nog, blir riktigt högpresterande och uppskattade på sina arbetsplatser. Men de drar sig ofta undan sociala sammanhang och har inget direkt behov av att dela känslor, förtroenden eller upplevelser med andra. Och hos en del lurar i mörka stunder suicidrisken.
Jag har mött en del såna här uppenbart icke lyckliga människor för vilka nog varje dag, är en kamp och ett nytt sökande efter varje litet spår som kan visa på tillvarons mening och förklara varandets underligheter. Det handlar om människor vars största problem, som jag förstått, är den bristande förmågan att kunna knyta an känslomässigt till andra människor och se meningen med ömsesidighet på lika villkor. Och så den där sorgliga tomheten där samlad glädje, upplevelser av kärlek, mening och sammanhang skulle ha fyllt upp och skapat harmoni, om inte hinder funnits för det…Och inte alla har nog, trots liknande personlighetsdrag, en neuropsykiatrisk diagnos, utan är bara såna, och det är oerhört intressant att fundera över tycker jag.
För en sån här vemodssjäl finns tyvärr inte hjälpen på djupet, alltid inom räckhåll, och goda råd om att tänka positivt och välja glädje och ljus blir då också tyvärr, lite som en ironi och tomma verkningslösa ord för en sån här av och till uppgiven “låg” människa. Och det har jag full förståelse för faktiskt, och det ÄR svårt att hjälpa en sån hör person, det har jag erfarit när jag försökt.
Och vi ska komma ihåg att den här kategorin med den här personligheten finns och har det riktigt jobbigt med att hitta “dagens strimma av ljus att glädjas åt”, när ger våra välvilliga uppmaningar om att vara positiva och glada till varandra…
Alla KAN inte med garanterad framgång välja glädjen.. tyvärr. Men vi kan se och förstå och försöka vara ett stöd till de här människorna när vi möter dem ute i samhället!
