När jag skriver det här är det lite lagom kallt ute och ett tunt, vitt frosttäcke toppat med lite fin pudersnö pryder marken och dämpar lite den sena kvällens ljud från gatan. På den djupblå himlen poserar en stolt måne som precis nu går mot sin mäktiga fullbordan.
Jag tycker om den här synen och jag njuter av mörkret, lugnet och vinterstämningen och det har jag gjort så länge jag kan minnas. I husen runt omkring lyser adventstjärnorna och i trädgårdarna vakar ljus och belysningar i olika former över kvarteret. Natten som redan knackar på dörren, är så vacker och har så här års väldigt stämningsfulla täta energier som jag känner av så tydligt. Tänk… att jag har fått lägga ännu en nåderik dag bakom mig och det känner jag stor tacksamhet för, för det är verkligen ingen självklarhet…! Och innan jag nu som den inbitna nattuggla jag är, går till sängen och intar, så att säga – “horisontalläge” , så slås jag IGEN av tanken på själva existensen och livets villkor. Och jag landar i det tankespåret att vare sig man som jag tror på själavandring ELLER kanske ansluter sig till den uppfattningen att detta är vårt ENDA liv och vår enda arena för mellanmänskliga förlåt och gottgöranden.
SÅ tror jag att så väl mitt som andras varande HÄR och NU sannolikt är unikt i sin upplaga. Liksom den rollbesättning av de människor och djur och materiell rekvisita och själva scenerierna, som vi har att jobba med i just den här uppsättningen av livets teater.
Och att de som vi lever med, och de som vi kommer att möta och agera med eller mot, medvarelser i olika relationer, är såna som vi antagligen inte alla kommer att återse… Och därför tycker jag det är svårt att bortse från det etiska – /moraliska ansvar som det måste innebära. Det blir helt enkelt ett juste sätt att tacka för livet och dem man träffat på under resans gång, kan jag tycka. 
Och då tänker jag, fast jag själv minsann inte alltid lyckas med att göra rätt, att det är rätt så klokt att medan man ännu lever och det är möjligt, göra verklighet av det där som inte blivit av, sånt som ligger och skaver och ibland skapar diffusa obehagskänslor av “unfinished business” …
Som det att få ändan ur vagnen och kanske skriva det där brevet och FÖRKLARA och kasta ljus genom en oklarhet eller över det outredda. Säga ett djupt menat FÖRLÅT och ge den där förlösande kramen som hittills aldrig blivit av.

Eller släppa på den blygsel eller hämning som möjligen stått i vägen för att visa känslor av kärlek och vänskap, eller beundran och uppskattning till någon. Kanske låta en viktig sanning uppdagas och genom det undvika att lämna några dunkla frågetecken i arv efter sig som kan skapa ovänskap och osunda relationer. Sanningar, som hur de än ser ut… i någon mening kan bli omvälvande i någon riktning och till förändring för någon annans liv.
Det här är mellanmänskliga genombrott som jag brukar kalla för rena mentalhygienen. Och för mig har varje initiativ i den här riktningen varit en form av rening och till välsignelse, för jag avskyr verkligen mörka, instängda hemligheter och livslögner som kan belasta generationer av människor och skapa ohälsa. Och de brev eller telefonsamtal som i mitt liv kommit TILL mig eller FRÅN mig och som ändrat på statusen OUTSAGT – OFÖRLÖST, har stärkt mig och givit mig en oerhörd glädje och det har varit ömsesidigt.
Så jag vill uppmuntra alla dem som går och gruvar sig för att ta en kontakt och för att ändra eller förändra något i sin historia eller som ännu håller hårt om något som BORDE sägas eller göras, att GÖRA det! Det blir nästan alltid bra – riktigt bra och INTE bara för en själv, det är det som är det fina!
För en dag kan det vara försent… och man kan ju inte säkert veta om man träffar på just DEN människan igen… fast våra själar, enligt min fasta övertygelse, vandrar genom jordeliven och nya rollbesättningar…!



