Det här inlägget är skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Jag tillhör dom som verkligen avskyr jobbiga och helt meningslösa bråk i relationer och särskilt när dom går i ständiga repriser. För jag fick nog av just det mellan mina föräldrar i barndomen och det är plågsamt för alla barn som behöver utsättas för det.
Men jag vill påstå att det i den här mellanmänskliga snårskogen ändå finns… som jag tycker, en ganska försummad “kontroversernas gyllene medelväg” där man i ett inte alltför kaotiskt utgångsläge med sansade metoder och med en disciplinerad ego-broms, kan lyfta ner bråket mellan människor från vredens glödgade hylla och låta det få vara på ett mer svalt och lugnt ställe – ett mer fullt tillåtande forum för alla känslor.
Men jag och många andra vet att den formen för ett kontroversiellt meningsutbyte i vissa allt för infekterade lägen, inte alltid är möjlig mellan människor. Och då är den ambitionen något som man oftast bara kan glömma.
För i ett förhållande som redan är rejält i gungning och när två människor som trots att dom en gång fann den himlastormande kärleken i varandra, känner att allt är kört och hopplöst förlorat, förstår att känslomässiga investeringar de gjort i en förut tilltänkt livspartner, var felsatsningar som visade sig vara ett ganska värdelöst objekt som inte gav något tillbaka.
Då är det smärtsamt… och den upplevelsen är allt för ofta ömsesidig, men våra känslor dom uttrycker vi ju på olika sätt. Vissa människor värjer sig genom att vara mer emotionellt sparsmakade, medan andra i stridens hetta kan bli blockerade och förstummade, och som jag tror, som ett extra skydd klär sig i tystnadens rustning.
Såna lägen är ändå, hur det än gestaltar sig den fulla striden redan inledd och alla vapen redan dragna eftersom det här är ett scenario där man är som allra närmast sina innersta känslor och kanske just fått se sina innersta drömmar om en gemensam framtid bara flyga iväg och gå upp i rök. Och därför är det här också för dom flesta normalt fungerande människor ett av dom tillfällen i livet då man är som allra mest blottad och sårbar.
Och då gör vi ofta våra toppnoteringar i AFFEKT… och i PRECIS allt inom ramen för förnedring och ömsesidiga nedsmutsningar. FÖR att skydda oss själva från tårar och det som upplevs som mentala nederlag och prestigeförluster. Och i såna lägen hårdnar det lätt på krigsfronten och vilken förutvarande familjeidyll som helst kan då… tyvärr till många barns förtvivlan, förvandlas till värsta dramatiska Lars Norén – pjäsen.
Och här borde typ, nån ” intern hemfrids – försäkring” (skämtsamt uttryck) ha en direkttjänst där någon utomstående, förnuftig neutral person bara kunde gå in och för allas bästa… bryta den här dramatiken och redan DÅ skilja dom bråkstakar åt som faktiskt en gång inte kunde se en tillvaro UTAN varandra…!
Men en normal konflikt är annars inte dåligt eller fel om man kan reda ut saker och ting. Det kan till och med förnya energin i en relation. Och OM man arbetar sig igenom den med respekt för varandra, så kan det faktiskt föra människor närmare varandra och stärka band och känslor i ett förhållande.
Så jag säger som jag brukar, utifrån vad jag själv har lärt mig genom livet:
Jobba mer med att ta er IGENOM konflikter och lös dom helst tillsammans UTAN att sjunka till elaka påhopp och sandlådespel! Men sök inte upp konflikten för konfliktens egens skull! Den infinner sig när den behövs och är befogad, annars är den ingen natur – bra konflikt. Se olika uppfattningar, synsätt och värderingar i varandra som möjligheter och satsa i första hand först på REPARATION istället för att se SEPARATION och uppbrott som enda valet!
Och om en relation ändå efter moget övervägande visar sig irreparabel och inte går att rädda… Gör då allt för att den sista gemensamma tiden innan ett för alla, smärtsamt uppbrott, INTE blir kärlekens mest smärtsamma bottenskrap! Tillåt inte att tystnaden fryser orden till is mellan er och låt inga broar brista i er kommunikation.!
Tänk på den kärlek ni en gång ägde tillsammans och försök att skapa några bra och goda minnen av det och faktiskt av finalen och en svår tid, för det har ibland en stor smärtlindringseffekt för alla inblandade. Och DET kan göra stor skillnad för barnen vid en separation och vara gott och bra för deras framtida liv och minnen. Och faktiskt få ett förebildsvärde i deras egna relationer.
