Med det här inlägget menar jag alls inte att bjuda mina läsare på några moralkakor utan bara i all vänlighet servera en del reflektioner på det som hör till vår tid, och som jag själv är högst delaktig i.
Jag blir ibland, på ren svenska, råförbannad på mig själv när jag “understundom” kommer på mig med att vid varje längre stopp, när jag väntar i bilen, eller under den lediga tid som, OM jag inte redan vore så “vanebunden”, eller i klartext: beroende… skulle kunna använda till ett mer produktivt allmännyttigt ändamål… än att per omgående slita upp telefonen och “kolla läget” som vore det lag på det…!
Och där sitter jag sen och skrollar som en framåtlutad, åldersstigen kalkon och ser antagligen minst, lika dum och omgivningsfrånvänd och “kapad” ut som merparten av världens “civiliserade” befolkning. Och jag snudd på föraktar mig själv för att jag är så lättköpt inför det lurigt inbyggda budskap som tekniken har – att det är superviktigt med SKROLL för att ha KOLL…!
Det är svårt i alla fall för mig, att INTE se det här utbredda, av oss inte särskilt kritiskt granskade och ganska beundrade beteendet som den AVIGSIDA av tekniksamhällets framfart det också är. För vi HAR de flesta av oss, låtit oss hjärntvättas med tron på att tekniken löser ALLT: tröstar, underhåller, räddar och hjälper, lugnar oss och förser oss med den ibland fejkade, överdrivna dramatik och spänning och den pseudovärld som vi tror att vi inte kan leva utan.
Jag är förvisso inte ensam i den här klubben av de MASSOR av människor i alla åldrar, som ofta och snudd på maniskt, jagar all möjlig info. och som gärna vill lägga händerna på det senaste och allra “hetaste” av uppdateringar och “chocknyheter”… Och som har KOLL, inte bara på sitt eget läge, utan också andras och på själva världsläget.
Och så var ju tajmingen på den här stora teknikrevolutionen närmast perfekt med tanke på nutidens stress och effektivitetshets, eftersom datorsamhället är så tidseffektivt och kommunikationsvänligt och passade som handen i handsken. Och det är svårt att säga vad som egentligen är “hönan och ägget” i det sammanhanget, men två faktorer sammanföll onekligen och tjänar villigt det mål dit färden måste gå fort och obehindrat fram.
Och jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att vi med tekniken ( som ju OCKSÅ har givit oss SÅ mycket bra möjligheter) som en inte helt harmlös bieffekt, blivit de TIDSSLAVAR, för vilka helst INGET längre ska sluka mer tid, än att man redan kan se sig själv i dörren till nästa görande och upplevelse.
Och jag undrar hur mycket av vår dyrbara livstid genom jobb – och – prestationstid, som vi egentligen avsätter till förmån för tanken på det orubbliga faktum att livet faktiskt är ändligt, och att det är till den slutpunkten på sträckan som vi alla sorgligt nog är på väg…! Och då undrar jag varför vi nödvändigt måste ha en sån himla hög fart på resan dit…? Varför kan vi inte bara ta och växla ner lite, förresten ganska mycket… och stanna lite längre, lite djupare i våra upplevelser och mer se njutningen i realityvärldens mer växlande tempo, utanför teknikens komprimerade verklighet och det alltid så snabba flödet…
Och jag frågar mig vad som är nästa nivå och vad som i längden händer med oss, när tekniken, datorn, “full koll” och sociala medier smäller högre än mänskliga hjärnceller och verkliga möten mellan oss…?
Risken finns att vi på allvar mer och mer kommer att se teknikens plattformar och sociala medier som den RIKTIGA världen och att våra referensramar kommer att vara där och ingen annanstans. Och att vi med det högt ansedda KONTROLLBEHOVET missar och kanske helt förlorar den spännande känslan och den kreativa vinsten, med att då och då släppa kontrollen och låta saker bara hända…!
