När jag var liten så hörde jag ibland de vuxna tala om någon som var “tungsint” och det hördes tydligt på tonfallet att det inte var någon större tillgång att vara det. Och det var uppenbart att man då ganska ofta hade en stämpel på sig som att man allt för ofta och väldigt orättvist, tyckte jag redan då, betraktades som nästan helt glädjelös och att man utifrån stor okunskap om olika personligheters beskaffenheter sågs nästan som “sjuklig”, lite besvärlig och till och med skrämmande, det kunde man märka.
Man kan lätt och ganska sorgligt, tänka sig hur många högkänsliga människor som genom tidens gång utifrån ibland noll kunskap i omgivningen och lika lite egentlig… förståelse eller vilja till det, som har blivit missförstådda och till och med vantolkade av sin omvärld. Och SÅ många stora stenar det har lagt på redan tunga bördor hos högkänsliga med särskilt tunna väggar av varseblivning ut mot människor, liv och verklighet!
Men vi människor är förvisso inte alltid änglalika och har nog alltid sett fördelen med att ibland välja den kortaste vägen fram till bedömningar och dömande och då valt bort både kunskap och djupare förståelse för varandra och det fortsätter vi tyvärr med, fast vi borde vara så mycket mer upplysta nu. Och det kan man tycka är konstigt, men kan nog, vad vet jag… möjligen förklaras som ett urgammalt primitivt beteende kanske sen stenåldern. när konstigheter och det som var främmande och potentiellt farligt också i människor, som man som en ren överlevnadsinstinkt måste skydda sig och sin flock mot med kniv och strid, och då förstås inte slösa tid på ett VARFÖR.
Och är man född riktigt känslig och har sinnenas känselspröt ständigt i tjänst och som liggande oskyddade utanpå kroppen, så tror jag att man i allmänhet, hur mycket glädje man för övrigt än har i sig, har lättare för att deppa ihop och mer eller mindre gå in i mörkret, det är min egen erfarenhet. För det är som om man har en emotionell väldigt känslig och finstämd extrautrustning i sig att sköta och ta hänsyn till, vilket man ju inte alltid orkar. Och då går man alltför lätt, direkt och urskillningslöst IN i alla känslozoner man kommer i kontakt med, som man antagligen med en större aktsamhet om sin känslighet, annars hade kunnat ta sig runt och förbi.
Och det beror nog inte bara på att man har som ett superfilter i sig som suger till sig det mesta, och att man faktiskt har en begränsad ork för att kunna mäkta med de här processerna som man förstås inte alltid vill jobba med i sitt inre arbetsrum. Utan, tror jag… att en ANNAN faktor att räkna med nog är inblandad.
För jag har en teori om att SJÄLEN och KÄNSLOLIVET hos den högkänsliga människan och den typiska EMPATEN med sin i det avseendet, tunna hud och sin emotionella sårbarhet, ( men som OCKSÅ är styrkor, glöm aldrig det…!) har en mer aktiv “mental ämnesomsättning” och van vid och BEHÖVER ha större lager av existentiell “föda” i sitt SJÄLSRUM än den genomsnittliga “normalsensoriska” som inte alltid känner samma behov av lika mycket grubblerier och energikrävande djupdykningar inombords.
Och här vill jag för säkerhets skull vara tydlig med att INGEN av de här olika personlighetstyperna, eller de yttringar som befinner sig i spannet mitt emellan, är finare, klokare, eller mer eller mindre värda att ha som människa, NATURLIGTVIS INTE för vår medfödda personlighet och våra styrkor och svagheter, har vi som jag ser det, INTE fått med oss för att konkurrera med eller för att lägga moraliska, etiska värderingar vid hos varandra, och vårt människovärde har INGET med det här att göra!
Men jag tror att det här ganska vanligt förekommande svårmodet och den ständiga nyfikenheten på de existentiella frågorna hos den mer hudlösa kategorien av människor, till vilken jag definitivt räknar mig själv, ofta har tuffa, hårda liv med våld och dramatik i sin ryggsäck. Och som en följd av det bär med sig en del stora existentiella FRÅGETECKEN som fortsätter dyka upp och vill bli besvarade.
Och för den med en mer robust konstitution blir det antagligen lättare att avvisa de här stora frågorna när de försöker ta sig fram genom själens gamla dimlandskap. Men för oss högkänsliga blir inte sällan svårare, för att inte säga omöjligt.
Jag tror nämligen att idealtillståndet för de flesta, och där balansen finns att hämta är en riktigt bra och väl sammansatt “pytt i panna” av näring för själen, och om den oftast är på plats att avnjutas så funkar livet bra. Men för mig och många andra blir det lätt näringsbrist i själen när inte den vanliga födan, med övervikt på djupa känslolodningar och tankar kring liv och död och själva varandet är tillräcklig, och det här verkar vara ett medfött behov som inte utan problem kan avvisas, fast man ibland väldigt gärna skulle vilja göra det.
I ett sånt läge, när själen smärtar, skriker ut sin desperata längtan efter VILA och mår dåligt, så tror jag att det är så vist inrättat, att ett ihållande sänkt stämningsläge, och en uttalad depression BLIR den VIKTIGA (och här är fetstil befogad…) BUDBÄRAREN som har nåt att säga till en människa! Och DÅ har man allt att vinna på att LYSSNA, för börjar man göra det, fast det för vissa kan kännas ovant, så börjar man också i den stunden att läkas!
Och ett kroppsligt eller själsligt, emotionellt “illamående” är alltid, oavsett graden av känslighet hos mottagaren en signal, och har ett meddelande med sig när det kommer!
Och då har vi har alltid valet att stanna upp och lyssna eller vända det stora dövörat till och vara klara över vilka konsekvenser båda de här olika valen kan få för oss…!
Tack Ann ?