I den bästa av världar borde rimligen var och en vara den ytterst ansvarige BYGGHERREN över sin egen SJÄLVBILD och ensam äga sanningen och tolkningsföreträdet till vem man EGENTLIGEN är.
Tyvärr, är det inte alltid riktigt så… och jag skulle vilja påstå att det, till viss del, är avigsidan av människans behov av TILLHÖRIGHET, GEMENSKAP och SAMBAND som är den komplicerande faktorn i det här. För med synnerligen öppna ögon, och inte minst stora öron, går övervägande delen av mänskligheten fram genom livet i social gemenskap och det är förstås en bra och viktig del av livets mening, det är helt klart.
Men på den sociala marknaden, på våra olika forum och mötesplatser kommunicerar vi förstås i både negativa och positiva tonarter, och minsann inte alltid så finkänsligt eller hänsynsfullt. Och framför allt så utbyter vi mer eller mindre “kvalitetssäkrade” subjektiva “sanningar” om varandra, om oss själva och om tillvaron i stort som lätt förvandlas till “sanningar”.
Och i vår iver att få vara en del av en gemenskap och ha tryggheten i en tillhörighet med andra som man gillar, så löper man alltid en viss risk att suga åt sig omdömen, uttalanden och värderingar som INTE är ens egna. Och är man då dessutom, inte riktigt fast och grundmurad i sin självkänsla, inte riktigt klar över vem man är på djupet och ägare av en, av tvivel oklar, mörk och negativ självbild, så köper man ofta ganska okritiskt så kallade “sanningar” av andra i den här ganska vilda byteshandeln på den sociala marknaden.
Och efter ett tag så kan det hända att man står där i smutsvattnet av en egentlig identitetskris, i ett läge där man inte längre vet vem man är och finner att man bär på tyngden av VRÅNGBILDEN av sig själv…! Man står där i korsningen, i mötet mellan människor och allt för många SUBJEKTIVA uppfattningar och omdömen, som man tagit till sig som sanningar, men som INTE har teckning för sin benämning. Och vet inte längre vem man egentligen är, om man är bra eller dålig, duger och räcker till efter den stora allmänna meningens mått. Och då är det också lätt att drunkna i den stora floden av tävlande och konkurrens när man inte är 100 % säker på sitt egentliga ID som människa.
I såna lägen ger jag rådet att pausa det mest intensiva sociala umgänget, och särskilt om man befinner sig i en kris eller svacka och är extra sårbar. Av det skälet att man just då behöver stanna upp och bland annat till på vilka man umgås med och hur de inverkar på ens EGENTLIGA välbefinnande. Och om de personerna kanske faktiskt tar mer än vad de ger, och bara är värda ett “tack och adjö”. Och då kan det senare vara bra att söka nya bekantskaper i livet, men vara noga och nyklok med vilka man släpper in på sitt terrotorium. Men först av allt ska man göra en översyn av sin självuppskattning. Och har man fastnat i vrångbilder av sig – av icke – sanningar, så är det dags att gå in och måla om det egna sanningsrummet, justera självbilden och ge den en värdebeständig, mer rättvisande färgsättning!
