En repris på ett inlägg, som många läst och har uppskattat, skrivet och publicerat av mig Ann Danell. Nu till en del modifierat med några tillägg jag gjort när tankar i mig fått mogna.
Apropå våra nattliga drömmar och hur de på olika sätt kan rena vårt livsbagage och med det göra tjänst för oss!
Jag tror att alla människor i perioder har mer eller mindre obehagliga mardrömmar. De avspeglar förstås en hel av hur vi mår just då och det aktuella läget i tillvaron. Och väldigt många känslor och stämningar spelar då upp scenerier under det som jag brukar kalla för “nattens föreställning”.
Lyckligtvis har vi i normalfallet också trevliga och glada lustfyllda drömmar, medan många är ganska neutrala och verkar passera våra hjärnor ganska obemärkt utan att särskilt påverka vår sömnkvalitet i någon riktning. Och som jag förstår så är det en del skillnader på olika människors drömmönster och vissa upplever som jag själv, att man drömmer ofta och mycket.
Eller är det kanske bara så att vi kommer ihåg olika mycket av våra drömmar och inte plockar upp dem likadant, och att de då inte blir lika transparenta eller åtkomliga? Och så har jag tänkt på att män generellt verkar drömma mindre. Eller, vilket kanske är mer sannolikt, beror det bara på att de i allmänhet pratar mindre om – och inte lika ofta, visar känslor och därför möjligen inte heller så gärna talar om sina drömupplevelser, som ju ofta är just emotionella och avspeglar den inre, privata sfären…
Jag har nämligen lagt märke till att män oftare säger att de inte kommer ihåg vad de drömt under natten. Jag kan förstås inte dra några definitiva slutsatser av den lösryckta teorin, men kan inte låta bli att klura lite kring just den skillnaden.
Men en sak är jag säker på, och det är att mardrömmar och riktigt jobbiga, plågsamma drömmar inte bara processar aktuella händelser i våra liv, utan också är superviktiga bearbetningar och reningar av det förflutna och redan genomlevda. Och jag har märkt att jag just nu är inne i en sån förmodad storstädning med ett uppenbart fokus på min gamla historia i livet.
Och vem vet… kanske är det så att ju äldre man blir, och när man kliver in i pensionsåldern och kan summera arbetslivet, då sätter punkt för den insatsen och släpper den ofta så befästa jobbidentiteten. För antagligen är det bra att försöka hinna beta av så många eftersläpande bearbetningar som möjligt.
Och just därför… lägger kanske de energiska, men förstås välvilliga andliga renhållningsteamen, så ofta sin hand på min axel och exponerar mig för gamla minnesbilder och en massa starka, högkoncentrerade igenkännbara energier av människor, händelser och tillkortakommanden och oklarheter. Som jag bara MÅSTE konfrontera, och faktiskt utstå för att förstå och lära mig av, för att slippa dra med tyngden av in i ett annat liv och en ny inkarnation.
Och vet ni… jag känner faktiskt att det är VÄRT både svettbad, panikångest och känslostormar, för att rensa gammal smuts och smärtor. Och jag tar tacksamt emot den hjälpen även i fortsättningen och litar hundraprocentigt på att jag klarar det och att jag får god hjälp från andra sidan och av både guider och änglar!
