Att växa upp i ett dysfunktionellt hem styrt av en manlig despot som min psykiskt sjuka pappa ger inte bara skador och sår för framtiden, utan kan faktisk också ge en del positiva minnen från situationer i barndomen som i normalfallet inte alltid erbjuds ett litet barn, men som kan få en särskild lyskraft i tidens backspegel och bli till varaktig glädje i livet. För det handlar om att fånga det roliga och positiva som står i kontrast till det annars jobbiga och svåra, och det blir barn i utsatta miljöer ibland bra på.
Min mamma var urstark i ordets verkliga bemärkelse och det blev tyvärr också, i det längre loppet, hennes fall och förstörelse genom den alkoholism som efter många år, först bit för bit tog hennes hälsa och sen hennes 82 – åriga liv. För från sin svåra barndom var hon van vid att kämpa för att ” överleva” mentalt och känslomässigt, och den vanan / ovanan satt i hos henne och utvecklade en för henne själv destruktiv”styrka” att fortsätta uthärda svåra saker, i sin längtan efter att bli sedd och älskad.
För många kvinnor med den här bakgrunden blir det ibland förödande när de inleder relationer med trasiga, sjuka män som de känner att de behöver ta hand om och “rädda”. För de står då ut och lider- tålmodigt och alldeles för länge, och bryter inte sällan ner sig själva genom att stanna kvar, och precis så gjorde min mamma. Och de vet själva att de har den här svagheten, som ju är ren godhet egentligen, och ser den som naturlig, och män känner vittringen av den och märker att de här kvinnorna har kraften och tålamodet att stå ut och lida och utnyttjar det. Och de här människorna har ofta en traumatisk historia där de lidit förut och “klarat” det… Och inte sällan genom den barndom som de blev fråntagna och bestulna på…
Mamma hade i botten en bra yrkesutbildning och trots allt en stor självständighet, innan åren med pappa. Och hon var aldrig främmande, eller för fin för att ta vilket jobb som helst för att säkra mat och hem. Så innan hon fick sitt fasta jobb efter att jag hade fötts, och eftersom pappa som var frisör men på grund av sin sjukdom inte klarade det sociala trycket, så jobbade de båda under en tid dagligen tillsammans som skogsarbetare, vilket nog var ganska ovanligt på den tiden, och är ännu mer sällsynt nu. Och jag tror att det var mammas medberoende och självdestruktiva medkänsla med pappa, som gjorde att hon inte heller såg något problem med att jag, då i 4 – årsåldern, måste väckas tidigt varje morgon för att följa med bak på en cykeln för att vara med vid långa arbetsdagar ganska långt bort in i den djupa smålandsskogen.
Och har man en annorlunda, dysfunktionell barndomsmiljö och har man som jag hade en psykiskt sjuk förälder, så får man också vara med om annorlunda, ibland sjuka saker och erfar händelser som inte alltid är normen. Och man vänjer sig och ärver tyvärr det här med att stå ut och uthärda, för man tror att man inte har nåt annat val i kommande situationer i livet heller och anpassar sig efter det mesta. Men man lär sig också att det finns människor och företeelser som är annorlunda och avvikande och tycker inte alltid om det, men utvecklar ofta en viss förståelse och en värdefull tolerans för sånt och det minskar både fördomar och oförståelse för andra som inte beter sig eller har det som en själv.
Och tänk… att genom den här lite ovanliga arbetsplatsen som båda mina föräldrar hade då, jag kom att älska de där dagarna i skogen där de höll på att barka och såga virke, för jag upptäckte att skogen var det bästa lekrummet man kunde tänka sig! Och där fanns så mycket roligt och fint att upptäcka och leka med. Och det var då min kärlek till skogen och träden, mossan och lingonriset, den blå trygga himlen, dofterna och djuren började, och i skogen kände jag mig fri och trygg och kunde använda min fantasi som allra bäst och jag tyckte sällan det blev långtråkigt.
Jag minns en särskild vårdag när jag fick se en liten bäck där det växte massor med doftande fina vitsippor och blev så tagen att jag började följa vattnet och gick och gick som i trans med mina små ben, och glömde bort mina föräldrar och var jag egentligen var, för jag tyckte att det här var det FINASTE jag dittills hade sett i den stora skogen!
Och det tog en stund innan mamma, som blivit väldigt orolig, hittade mig igen. Det var en väldigt härlig och speciell händelse som fick mig att glömma både tid och rum, och som jag minns så väl och nog aldrig glömmer. Och jag har ibland tänkt att det var som om jag kom i kontakt med nån naturkraft, en välvillig varelse som ville visa mig nåt riktigt fint, för jag var inte det minsta rädd, kände mig bara så lugn och lycklig i hela kroppen, fast jag kommit bort mig i skogenoch jag minns att jag upplevde att jag INTE var ensam i den här magiska stunden, utan att nån fanns vid min sida där vid den porlande bäcken bland de solbelysta, vänliga vitsipporna… Och kanske behövde jag just då i livet den här händelsen som en healingboost….
Jag tror att jag redan från början hade ett litet livskrsftigt frö av kärlek till skogen och djuren i mig och det började började verkligen att gro och växa under den här tiden som jag var i skogens härliga famn varje dag. Och jag kände också att mina föräldrar också var lugnare och mer harmoniska båda två när de var där och inte bråkade, och den glädjen fick min lilla barnakropp att slappna av.
Så man KAN ha också goda och glada minnen från en annars olycklig barndom, det är fullt möjligt, och dem spar man på som de guldkorn de är! Och man utvecklar ofta en särskild förmåga att ta tillvara det tillfälligt goda, trygga och glada som kommer i ens väg och det har varit till stor hjälp för mig. Stor tacksamhet till livet för det!
