Det är lätt att tappa bort sig själv och sina egna behov i en allt mer splittrad tillvaro med många krav och förväntningar från olika håll, det händer oss alla då och då… Och förr eller senare tar då det bränsle, den energi som vi tror måste räcka till allt och alla, “plötsligt” och oväntat SLUT…! Och så står vi där så förutsägbart med ett bensinstopp som kanske förespeglar ett absolut motorhaveri där varken kroppen, själen ELLER psyket inte längre orkar….och MÅSTE tas om hand och LAGAS! Ett krisläge är då ett faktum… eftersom hela “humanpaketet” som jag brukar kalla oss, då har tröttnat på att vråltrycka på alla nödknappar och känner vittringen av “typ” , en förestående kamp mellan liv och död.
DÅ är det HÖG tid för att allra först: VILA! Så småningom… egentid, ett vidgat egna behov – fokus, och ett temporärt och för tillfället hälsosamt tunnelseende! Och då får faktiskt, det är en förutsättning, “alla andra” sköta sig och sitt, bäst dom kan – utan dig! Och omvärlden måste då tillåtas bli sekundär, och näst intill betydelselös, och man måste nödvändigt släppa taget om de omsorger och det “ansvar” som man upplever sig ha om andra. Och delegera den uppgiften till dom som verkligen ska ha den! För när en människa inte längre mäktar med tillvaron då är det UNDANTAGSTILLSTÅND som gäller och gamla invanda hjulspår och regler måste då sättas ur spel och gäller inte längre!
När man sen, var och en efter SIN indviduella läkeplan, väl har lyckats ta sig upp till ytan av det djupa, kalla vatten som en dipp, av olika anledningar i tillvaron är, är det ändå som om de flesta av oss ganska fort känner att vi börjar sakna inflödet av mänsklig kontakt och längtar efter att “känna” igen, gå utanför sig själv och bry sig om nån annan. Det blir då lite av en paradox eftersom just DEN funktionen tillsammans med för mycket jobb, ofta är just den som varit överaktiv och själva orsaken till snedbelastningen och till att allt till slut tippar över i tillvaron….
Det här tror jag att kroppen själv känner av… och den och själen vet vilken MAGI och URKRAFT det ligger i att gå utanför sig själv och att bry sig om och ge omsorger till nån annan, och vilken läkning det kan ge. Och ger oss då en puff i rätt riktning… Och, jag inte bara tror- jag vet, att det ibland när man mår dåligt och inte riktigt orkar med livet, kan räcka med att man bryr sig och skickar en tanke med en god känsla till ett gammalt fint minne av en människa, en händelse eller plats som man tyckt mycket om och vill ge retroaktiva “omsorger, ” tacksamhet och kärlek till. För det är som om det positiva och osjälviska, urkraften i det, ger oss PERSPEKTIV på det vi upplever som svårt och hjälper oss att komma på fötter igen. För det att utifrån en god vilja bry sig och ge omsorger om något / eller någon, vad det än är, skapar alltid bra livsbetingelser och kärleksfulla livsrum.
Och att ta hand om nån annan kan vara exakt detsamma som att ta hand om sig själv och genom det lättare kunna komma tillbaka hälsa och välmående. MEN, som alltid gäller att ha BALANS och JÄMVIKT mellan alla beståndsdelar i livet så att allt det som är av betydelse får sin plats!
