Ju äldre jag blir desto mindre intresserad blir jag av av bilar och dylika ting och av hur de ser ut och hur gamla det är, har förresten aldrig varit särskilt entusiastisk på den fronten. Mannen i mitt liv är av samma uppfattning så vi litar på vår nu ganska ålderstigna Peugeot 2005:a, har fäst oss vid den här lilla grå och kör med den så länge den håller och går, och den har hittills, “peppar peppar, ” varit oss förvånansvärt trogen.
Den här trotjänaren har sina åldersfläckar och sin patina och bär sina 14 år med en viss självaktning, men kräver för att vara i tjänst och rulla “en och annan” reparation och är ingen sparbössa… Så i dag var det då dags igen för ett litet besök hos bil – vårdcentralen – Mekonomen, för en mindre lagning, igen…Men vi har vant oss vid vår lilla “Grålle” och vill ha den kvar! Och jag tänker att man får se det från den positiva aspekten, att det är vi dum – envisa seniorbilägare med väl begagnade kärror som praktiserar filantroper genom att hålla bilverkstäderna på fötter med våra frekventa besök så det går bra för dem och inte behöver lägga ner verksamheten, hihi…
Vi har en angenäm tradition maken och jag som vi ogärna rubbar på, och det är att vi ALLTID unnar oss en riktig, vad jag kallar, “healingfika” på ett mysigt 30 – talsretro konditori i Mönsterås som heter Nelssons, när bilen är på omplåstring och uppgradering. Det här stället är en riktig pärla i guld för kaffe – och- nåt-gott-älskare och har allt mellan, fantastiskt ekologiskt matbröd och himmelskt gott vetebröd, farligt goa kakor, till goda lunchrätter med underbara vegorätter. Och utöver det, har det här anrika fiket en supermysig genuin atmosfär som lägger sig som en riktigt mjuk filt runt både själ och hjärta…
Och för mig som älskar cafe’er i allmänhet så blir det här alltid som en stund av superhärlig healing…! Jag går verkligen igång på den gamla konditorikulturen var jag än hittar den, för jag kan riktigt höra historiens historiens vingslag i väggarna och kan nästan känna kaffedoften från förr och gamla tider. Och nära nog se historiens fikagäster i mitt huvud när de i backspegeln sitter där med sina kaffekoppar och mumsar på både wienerbröd och räkmackor, klädda i olika klädstilar från olika epoker under konditoriets framgångsrika tid sen 1930 – talet.
Jag tror banne mig, som den fikanörd jag är, att jag under en hel dag skulle kunna gå från det ena trevliga konditoriet till flera andra och bara fika, äta golunch och njuta hämningslöst! För det ÄR nåt särskilt, nåt alldeles speciellt med att kliva in i det allra heligaste, i själva caferummet, och sätta sig med sin Latte och se ut över andra som gör nästan detsamma, studera dem i smyg och fantisera om vilka de är.
.Och det är som att man under en liten stund i tillvaron med några kaffetörstiga främlingar, lite delar samma resa, just då tar samma steg i livet genom beslutet att “ta en fika”. Man känner oftast inte varandra, har inte setts förut och ses sällan eller aldrig igen, man hör ändå, under ett litet stycke liv och verklighet, liksom i hop genom samma syfte, men ändå inte…. Och på fikaställen av den finare kalibern är det, tycker jag nästan alltid en lite förtätad tidlös stämning, med många gamla energiminnen, och den går för mig lite åt vemodshållet och jag tycker om den känslan.
Och vill man ha en bra påfyllning av “må – bra – känslor och lite tid för nyttig kontemplation då är en” fikahealing” bland det bättre man kan ägna sig åt tycker jag.
