Det är svårt att inte se att vi lever i en uppenbar brytningstid och det sker förstås inte utan att det skakar i varandets fundament under våra trygghets- bortskämda fötter lite då och då, och det är ibland ganska kännbart upplever jag. Det här tror jag är en process där NY MARK SKA BRYTAS och innan dess, som jag ser det rent symboliskt, så är den existentiella och andliga jorden som vi är beroende av för att kunna växa som människor, utvecklas i rätt riktning och kultiveras av, väldigt mager, väl använd och alldeles på gränsen till total brist på näring och användbar kraft.
Vår mänskliga historia är kantad av nydaningar, energiskiften och brytning av ny andlig universell mark. Tyvärr har vi inte alltid varit så framgångsrika när det gäller de här verkligt stora allomfattande “mentalhygieniska renoveringarna”. Kanske för att vi i vår dumhet har trott att det här ett jobb som sköter sig självt, eller möjligen beroende på att vi inte varit riktigt färdiga inte riktigt framme, för att kunna synkas med nya frekvens – och – energihöjningar… Hur som helst, så kräver förstås varje utvecklingssteg för mänsklighetens vidkommande allas vårt medvetande, individuella jobb och engagemang, det står helt klart.
Och naturligtvis är det nog ingen tillfällighet att mycket i ett samhälle då dippar, pekar neråt och minst sagt – sviktar, innan det kan peka uppåt igen. Det gäller då så uppenbart, moral och etik och andra för ett gott och humant samhälles överlevnad nödvändiga överlevnadsvärden. Många, verkligt alarmerande symtom på ett sjukt samhällsklimat och en värld i kris sammanfaller… givet av en vis uppdragsgivare och feta utropstecken står då för våra ögon, förstås av en anledning…
Trots så mycket av motkrafter genom goda kloka människors dagliga gärningar, så är det som om det goda i den här nerförsbacken av mänsklig tillbakagång i vissa delar till primitivism, orättvist får en mindre lyskraft och liksom inte räcker till… Och det ligger något mycket sorgmodigt över det tycker jag.
Det här känner riktigt känsliga människor in och får svårt att skaka av sig, och jag är en av dom… Fast jag oftast är bra på att hitta glädjen i tillvaron så finns det dagar då jag ifrågasätter människans lämplighet att ansvara för den här jorden och undrar vad som egentligen har hänt med vår hyllade, som jag kallar det, “human – kompetens”? Var tog den egentligen vägen och varför gjorde vi egentligen ett “nedmontage” av den…och hur tänkte vi då?
Och det finns ögonblick när jag ansluter mig till ett citat av Fredrik Den Store av Preussen som säger så här:
“Desto mer jag ser av människan ju mer tycker jag om min hund… “
Och när jag vissa dagar tycker att världen är för kall och hård och sinnena blir överbelastade, då tycker jag ibland att människan gör sig bäst på avstånd. Och då är det ganska behagligt att faktiskt kunna VÄLJA vad man vill se och uppleva, och vilka typer av människor man vill träffa, genom böcker, radio och tv….Och väldigt gärna umgås jag med djur, och särskilt hundar.
Men jag vet ju så väl att det är ute bland människor i verklighetens live – sändningar på gott och ont, som man också MÅSTE vara i och exponeras för. För att stärkas och härdas så man klarar av att leva sitt liv och fullgöra den livsuppgift man har utan att bryta ihop nu och då av uppgivenhet inför elakheten och ondskan i världen! Och det här kan dra ihop sig till en inre konflikt, för man SKA ju helst vara social, mitt i smeten och glad för att möta s tillvarons alla skiftningar. Men där tror jag ändå… att man själv måste dra gränsen för vad man faktiskt tål och orkar med.
