Visst är det konstigt… det där med att det ibland, helt oanmält, liksom landar ett par extraordinära superglasögon på ens näsa, som ger en ett vidseende och en klarsyn i sällskap med ett verkligt lugn, och dessutom en närvaro som verkligen har täckning och gör själ för sitt namn. För mig händer det här oftast när jag är lite trött och ligger minus på sömnkontot. Och eftersom det tyvärr ganska ofta är så för mig så kan man ju faktiskt välja att se det som att ha en bonuscheck i handen… då det är bra lägen för det som jag tar upp i dag.
Eftersom jag av födsel och ohejdad vana gärna målar och fixar, sköter om och försöker” upprätta” saker både ute och inne – stöttar upp helt enkelt, och det gäller också människor… så var trappräcket vid den gamla köksingången på bilden bland det första jag målade och gav en uppfräschning med fin svart lackfärg. Det hade flera lite intressanta lager av färg från olika tider ur det gamla 1800 – talshusets historia. Och jag tänkte med kärlek på alla omsorgsfulla händer som då gjorde detsamma som jag gjorde nu.
Nu har vi snart bott här i 7 månader och jag har förstås passerat det här räcket ett antal gånger och, lite skruvat uttryckt, typ, “tagit det för självklart” och inte riktigt sett det för vad det är faktiskt är och hur fint och välgjort det är gjort, alldeles oavsett yta och färg och min hjälp. Och så satt jag där här om dagen i bilen lite lagom morgontrött och väntade på maken. När jag plötsligt och utan en tanke åt det hållet, fick dom där, som jag brukar kalla för “välsignade glasögonen” på näsan, som gör att man under ett ögonblick på ett egentligen förunderligt sätt liksom SER på något som för första gången och med en ny och klar vidsynt blick…
Och jag sa till maken när han klev in i bilen: “MEN… vad fint mönster det är på det där räcket, vilket hantverk… tänk att jag inte har sett den estetiken, det gamla fina” handens arbete” i det förut, fast jag målade det 2 gånger! “
Och då kan jag förstås inte komma förbi den parallell som det är att det är precis likadant med människor och platser. För samma superglasögon ger oss då och då under, som jag tycker välsignade ögonblick, den sanna bilden av en HEL människa eller en plats, med alla lager och den skönhet- det vackra som ligger bakom den dimsyn som “våra” reserverade bilder och uppfattningar ofta är.
Därför välkomnar jag när jag får den här hjälpen att faktiskt stiga ner från den höga häst som det är att ibland vara socialt lat och förblindad av sin egen blick och uppfattning. För de här ögonblicken när man plötsligt ser på något / någon fördomsfritt och oreserverat, de är välsignade för mig!
